Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Klassiker med bongotrummor

Eva Nyambe som Antigone.Foto: Ola Kjelbye
Nils Schwartz ser Göteborgs stadsteaters uppsättning av Antigone i samarbete med Parapanda Theatre Lab från Tanzania.

FAKTA

TEATER
ANTIGONE |
Av Sofokles | Översättning till svenska av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson | Regi Ronnie Hallgren och Mgunga Mwa Mnyenyelwa | Göteborgs stadsteater | Speltid ca 1.30.

Sofokles Antigone är, kan man säga, en sorts berättarteater. De dramatiska händelserna sker utanför scen och återberättas av en budbärare för att kommenteras av kören.
Så visst lämpar sig pjäsen väl för ett möte mellan skilda teatertraditioner. Kören som brukar vålla problem i de flesta moderna uppsättningar av grekiska klassiker - den stryks ofta helt eller läggs i munnen på en enda rollgestalt - blir tvärtom höjdpunkten i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Antigone i samarbete med Parapanda Theatre Lab från Tanzania.
Flera av de afrikanska skådespelarna är också musiker och körpartierna framförs här som sång- och dansnummer för blandad etnicitet till rytmen av bongotrummor. Pjäsens huvudroller, Antigone och Kreon, spelas mestadels av Nina ­Zanjani och Fredrik Evers, då och då avlösta av en tanzanisk stand-in.
Programbladet meddelar i något slags egalitär kollektivanda inte vem som spelar vad, vilket får en ofrivillig postkolonialistisk slagsida. Göteborgspubliken känner ju igen "sina" skådespelare men vet inte vilket tanzaniskt namn som hör till vem. Så blir afrikaner åter anonymiserade på känt maner.

Sedan är det en annan sak att tanzanierna är bättre musiker än skådespelare, i varje fall sett genom mina svenska teaterglasögons psykologiskt realistiska linser. Det handlar ju sagt om skilda traditioner. Både Zanjanis Antigone - som är mera förtvivlad än stursk - och Evers till slut förkrossade och ångerfulle Kreon är gripande rollgestaltningar i svensk tradition. Den tanzaniske Kreon utmärker sig mest genom sina för diktatorer så typiska solglasögon.
Men varför Johan Karlbergs budbärare måste låta som Jojje Jönsson förstår jag inte. Den poängen går hursomhelst inte hem på swahili i en föreställning där skådespelarna talar sina respektive språk, ömsesidigt tolkade i textprojektioner på fondväggen.
Zofi Nilssons scenrum, inklätt i sandfärgade papperssjok har en liten dragning åt Nordafrika, med en jättelik dödsmask placerad som en klassisk klippa i centrum. Och det går givetvis inte att tänka bort den arabiska våren från den här uppsättningen, även om dubbel­regissörerna Ronnie Hallgren och Mgunga Mwa Mnyenyelwa började planera den långt tidigare.
Antigone tar så att säga kampen mot både envåldshärskare och manliga härskartekniker, om det så bara handlar om symbolhandlingen att få begrava sin bror. Sofokles 2 400 år gamla pjäs kunde ha spelats upp som dagsrevy på Tahirtorget i Kairo. Ingen av de störtade diktatorerna har dock visat tillstymmelsen till Kreons ånger.