Gå direkt till sidans innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jolly good

Egentligen är det självklart att den brittiske popikonen Morrissey har ett särskilt gott öga till John Fowles klassiska roman The collector

 Den sammanfattar i princip den dystre sångarens samlade produktion: mindervärdeskomplexen, det sinnessjukt bultande och kärlekstörstande hjärtat, klassmedvetenheten. 

 Visserligen är The collector – som i går hade premiär i The Gothenburg english speaking theatres uppsättning på Hagateatern – en på ytan rätt ordinär thriller. 

 En man blir fixerad av en ung kvinna, kidnappar henne och håller henne f ngen i sin källare. 

 That’s it. 

 Men skrapar man bara bort en bit av berättelsens översta skikt finner man snart en komplex historia om makt och maktlöshet, ur såväl genus- som klassynpunkt. 

 Inplacerad i en större social kontext kan en förövare således lika gärna vara ett offer, ett offer till förväxling lik en förövare. 

 Därför är det till en början alldeles för enkelt att fästa sig vid Bradley Coles skickliga gestaltning av romanens Frederick. Han visar sig vara en rätt bortkommen stackare, med bristande bildning och obefintligt självförtroende. 

 Den kidnappade Miranda – spotskt tolkad av Amy Humphreys – är heller inte det självklara offret. Hon har såväl medelklassursprunget som språket på sin sida, reagerar ryggradsmässigt med avsmak inför sin kidnappares vulgära inredning. 

 Men allt eftersom förskjuts maktspelet, gränserna blir allt otydligare och till slut återstår bara de fysiska förutsättningarna, våldet. 

 Och det är lika bra att jag medger det direkt: jag har stora problem med Mark Healys dramatisering av Fowles roman. 

 Den famlar efter mycket på en och samma gång, vacklar på gränsen mellan idédrama och relationsspel och förlitar sig i hög utsträckning på överflödiga monologer för att bringa klarhet i karaktärernas inre liv. 

 Men i Gary Whitakers regi blir The collector, trots allt, ett intensivt drama som omedelbart kopplar grepp om publiken och vägrar släppa taget. 

 Och Cole och Humphreys är, å sin sida, så tätt samspelta att det framstår som självklart varför just engelska skådespelare har rykte om sig att vara bäst i världen.