Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jämställdhetens konst

Kvinnliga ikoner finns. Just nu visas mexikanska konstnären Frida Kahlo på Götaplatsen. (Bilden är beskuren). Foto: Göteborgs konstmuseum
Det ser nästan lika illa ut överallt på Sveriges konstmuseer när det gäller andelen verk av kvinnliga konstnärer inköpta under 1900-talet. Men regionala museer som Göteborgs konstmuseum klarar sig lite bättre än exempelvis Moderna museet.

FAKTA

MODERNA MUSEET SÄMST
Hur många kvinnliga konstnärer köptes in till svenska konstmuseer 1900-1999?
Norrköpings konstmuseum - 22 procent
Malmö konstmuseum - 22 procent
Göteborgs konstmuseum - 20 procent (men bara 8 procent av verken)
Moderna museet - 16 procent

Måste man vara naken om man är kvinna och vill komma in på Metropolitan museum i New York? Det har nu gått tjugotvå år sedan en grupp kvinnliga konstnärer i apmask, den konstpolitiska aktionsgruppen Guerilla Girls, genomförde sin "weenie count", sin snoppräkning, på museet. Resultatet var dystert: 85 procent av nakenstudierna föreställde kvinnor. Samtidigt var knappt fem procent av den utställda konsten skapad av kvinnliga konstnärer.
Så hur är det på svenska museer, i det genusmedvetna 2011? Att kulturintresserade kvinnor - de som numera bär den förklenande titeln "kulturtanter" - gärna går på konstmuseum är en sak, men vems konst ges plats? Hur präglade är vi av föreställningen om mannen som aktiv skapare och kvinnan som passiv betraktare? Nu finns en färsk rapport från kulturrådet, Representation och Regionalitet, som visar att Guerilla Girls fråga är lika aktuell här och nu, som i New York 89.

Fyra av landets stora statliga och kommunala konstmuseer har undersökts och statistiken pekar med hela handen åt samma håll. Så väl inköps- som utställningsstatistik dignar av manliga konstnärer. Ta Malmö konst­museum. Av de verk som köpts in under perioden 1900-1999 är 78 procent signerade av manliga konstnärer, 22 procent av kvinnor. Samma sak med separatutställningarna: fyra utställningar årligen till männen, en ynka till kvinnorna. Liknande siffror finner man på konst­museerna i Göteborg, Malmö och Norrköping och på Moderna museet i Stockholm.
Fast rapporten handlar inte bara om att räkna konstverk och konstatera obalans utan också om hur lokala och regionala förutsättningar kan tänkas påverka.
Det handlar mycket om museernas självbild, om hur man betraktar sitt uppdrag. Vilken historia vill man berätta? Den storslagna mästarhistorien? Eller en mindre, lokalförankrad? Studien visar, intressant nog, att de konstmuseer som lyfter fram lokala historier är bättre på släppa in kvinnliga konstnärer än de museer som satsar på stora mästerverk.

Av de fyra museer som undersökts är Göteborgs konstmuseum tillsammans med Malmö konstmuseum det med starkast regional förankring. När Moderna museet i Stockholm vill vara en normgivare med koll på det internationella konstlivet och Norrköpings konstmuseum med få unika konstnärskap går hand i hand med vår nationella kanon är Göteborgs konstmuseum mer präglad av sin västskandinaviska identitet.
I rapporten skriver konstforskaren Eva Zetterman hur den nordiska profil som präglat museet under hela 1900-talet efterhand har snävat in mot "det svenska" och "det göteborgska", en utveckling som tycks vara av godo för kvinnliga konstnärer: bara åtta procent av museets 1900-talssamlingar utgörs av kvinnliga konstnärers verk, fast inköpen har ökat lågt men stadigt. Särskilt på 80-talet gjordes ett ryck, kanske som ett resultat av 70-talets feministiska rörelse, och man köpte in mer än dubbelt så många verk av kvinnliga konstnärer som man gjort decenniet innan.

Under 90-talet ljusnar statistiken än mer. Här stiger antalet separatutställningar av kvinnliga konstnärer på Göteborgs konstmuseum till 38 procent (att jämföra med ynka sex procent under hela seklet) och en stor del av dessa kommer från Västsverige och Göteborgstrakten. Det verkar som om vi går mot bättre tider, men frågan om konst och genus är komplex och fler kvinnor i konstvärlden behöver, som professor Jeff Werner skriver i en inledande text, inte nödvändigtvis betyda att konsten har blivit mer jämställd.
Det kan också handla om att konstskapande, av tradition en manlig syssla, är på väg att omdefinieras till något feminint eller könsneutralt. En god utveckling, visst, men ingenting som förändrar maktbalansen mellan könen, menar Werner som tillsammans med Anna Tellgren, intendent för fotografi vid Moderna museet, har varit redaktörer för rapporten.
För att konsten ska bli mer jämställd räcker det alltså inte med att lyfta upp konstnärskap ur glömskans källare och göra en och annan queervisning. Man måste också tänka nytt kring hur konsten presenteras och hålla i gång diskussionen kring begrepp som konstnärlig kvalitet och smak.
Som intressantast blir rapporten när den ställer frågor. Här finns mycket att fundera på. Hur kommer det sig till exempel att vissa kvinnliga konstnärer har kunnat etablera sig som ikoner i konsthistorien? Beror det på att de anpassat sig till den manliga koden? Eller har de blivit undantagen vars "kvinnliga" tekniker och motiv får fungera som bekräftelse av den rådande ordningen?

Ytterst handlar det om vems historia som ska berättas och, som Werner skriver, om vad som ska visas på ett konstmuseum.
Ska museet visa den "bästa" konsten? Eller den som bäst speglar konstfältet? Eller den konst som pekar mot fram­tiden?

Malin Lindroth
kulturen@gt.se