Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag vill gå in i deras bilder”

Karin Brygger drabbas av kärlek när hon ser Cooper & Gorfers bilder som inte fångar ett ögonblick utan är iscensatta berättelser om de porträtterade subjekten, som här "Mending Vanessa". Foto: COOPER&GORFER

Strandverket på Marstrand öppnar imorgon sin andra vintersalong.

FAKTA

VERNISSAGE I DAG

VINTERSALONG

Strandverket, Marstrand

Till 6 januari

Detta är konsthallens tredje år och årets salong bjuder på 23 västsvenska konstnärer. Ambitionerna är stora: här vill man så småningom konkurrera med Liljevalchs vårsalong, berättar Strandverkets konstnärliga ledare Hasse Persson.

Gästcurator är konstnären och skulptören Pål Svensson. Han ser ett problem för västkustbaserade konstnärer i ett Sverige där Stockholm hajpas och Göteborg förskjuts i en periferi. Hur ska man öka synligheten för den konst som produceras på andra platser än i Stockholm? Vad kan man ställa för krav på institutioner?

Svensson påpekar att han efter sin försiktiga upptakt inför urvalet, vilken bestod i att kontakta ett par jämnåriga konstnärer och besöka gallerier i Göteborg, fann massor av kompetenta, begåvade, och västkustbaserade konstnärer. "Det fanns hur många som helst!".

Bland årets utvalda finns bland annat Karin Broos, Trinidad Carillo, Helene Billgren, Peder Josefsson, Nina Bondesson, Tore Hagman, Cooper & Gorfer. Och så 16 till då! Måleri, fotografi och skulptur samsas i de stora lokalerna med tegelväggar och trägolv, en omgivning som också rumsligt ger en annan dimension till den visade konsten än vanliga vita väggar.

Strandverket vill skapa närhet och dialog mellan konstverk, konstnär och betraktare. Varje dag erbjuds en introduktion till utställningen. Jag lyssnar till Trinidad Carrillo (högskolan för fotografi vid Göteborgs universitet). Hennes tre fotografier växer i samtalet om dem. "Naini performing the dram of Naini", en bild av ett sovande barn som vid första anblicken nästan flyter vitklädd i mörkret, visar sig vara ett slags realistisk reproduktion av en dröm, drömd av fotografen vid 13 års ålder.

Fotografiet får ytterligare djup när Carrillo beskriver sagornas inflytande på det landskap som är hennes, det vill säga alla samlade erfarenheter som Carrillo i sitt fotograferande försöker förstå och utforska. John Bauer, säger hon. Och när hon säger det, ser jag det.

Ida-Lovisa Rudolfsson, prisad som Årets unga hantverkare av Nationalmuseum, ställer ut ett verk med en viss julkänsla. Jo, det finns några antydningar till sådant. Hos Rudolfsson finns till exempel en julgran! Men det finns mer än den oklädda granen i hörnet av bilden.

Om det är ett vardagsrum eller ett sakralt rum den är placerad i är lite oklart. Ett borgerligt vardagsrum kan vara nog så högstämt och isolerande. För det är ett rum med högt till tak och mycket ensamhet och isolation som liksom uppstår runt mannen och kvinnan (hon är insydd i efterhand) som sitter vid var sin ände av det långa bordet i bildens mitt.

Om de hör ihop? De håller i ett rep, samma rep, som sträcker sig över duken och ner på golvet. Pianot står lika avlägset och tyst i sitt hörn som den glesa julgranen. Låt mig uppfinna ett nytt ord för att beskriva det, julstämningen avfinner sig.

Utställningens höjdpunkt är Göteborgsbaserade Cooper & Gorfer. I mig tänds en plötslig förälskelse när jag ser deras fotografier. Deras arbeten med kameran är motsatsen till fotografiet i den meningen att man med kameran fångar ett ögonblick, har tur, och går vidare. Cooper & Gorfers arbetsprocess är genomtänkt, rutinerad och förverkligas genom ett kollektivt fotograferande.

Det kollektiva arbetet tycks också omfatta de avbildade (och kanske också platsen), vilka blir en del av skapandet när de först genom att förtälja sina berättelser träder fram för Cooper & Gorfer som sedan iscensätter berättelserna med hjälp av de porträtterade subjekten.

Porträtten bär på så sätt med sig både kulturella, stora berättelser, personliga livsberättelser och så förstås Cooper & Gorfers förståelse och konstnärliga tolkning av kombinationen. Denna förståelse är i sin tur präglad av deras egna kulturella och personliga bakgrunder. När jag lyssnar till dem önskar jag närmast gå in i fotografierna för att röra mig genom deras olika lager tillbaka genom arbetsprocessen för att också få bli en del av alla de delar som slutligen skapat de starka helheterna.

I Argentina-serien har dessutom fotografiet ryckt sig loss från sin egen platta materialitet och lagren i bilden är - med hjälp av brodyr - taktila. Vi lagar såret genom att sy i bilden, ungefär så säger en av dem, det ursprungliga såret blir på så sätt ett slags utsmyckning.

Kanske försätter denna kärlek till Cooper & Gorfers verk de andra i skugga. Helst ville jag skriva bara om dem. Jag tror att både den förstnämnda risken, och den senare lusten, är bra anledningar för er att lystra till min uppmaning att besöka Strandverket själva och ta del av årets Vintersalong.

KARIN BRYGGER

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!