Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag tog vår bebis i famnen och sprang

UTSIKT. Atefe Wasei vid Masthuggskyrkan. Hit brukar hon ta gäster utifrån för den fantastiska utsikten över älvinloppet. Foto: Per Wissing Foto: Per Wissing

Tänk att bo i ett medelklassområde i ett ganska rikt land och på kvällen, likt alla andra kvällar, stoppar du in disken efter maten i diskmaskinen. Du nattar din tre månader gamla dotter och går och lägger dig bredvid din man. Klockan halvfem på morgonen rusar plötsligt en granne in och ropar:

- Dom är här! Polisen är på granngatan. Ni måste åka nu. Nu!

Atefe wasei

ÅLDER: 56 år.

FÖDD I: Teheran.

BOR I DAG: Masthugget.

FAMILJ: Maken Ralf och två döttrar.

GÖR: Socialsekreterare och projektledare.

URSPRUNGSLAND: Iran.

MODERSMÅL: Persiska.

ANDRA SPRÅK: Svenska, ryska och engelska.

TID I SVERIGE: 24 år i landet.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: Masthuggskyrkan.

HEMLANDET

GRÄNSAR TILL: Afghanistan, Pakistan, Irak, Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan och Turkmenistan.

HUVUDSTAD: Teheran.

STATSSKICK: Islamisk republik.

STORLEK: 3,5 gånger större än Sverige.

BEFOLKNING: 75 miljoner.

MEDELLIVSLÄNGD: 73 år.

OFFICIELLT SPRÅK: Persiska.

RELIGION: Den stora majoriteten av Irans befolkning är shiamuslimer vilket också är officiell statsreligion Omkring en tiondedel är sunnimuslimer. Övriga religioner är kristendom, judendom, zoroastrism och bahai.

Det hände Atefe Wasei och hennes familj en augustinatt 1982. Hon var då 26 år, hade just avslutat en universitetsutbildning i litteratur och engelska i Teheran.

Både hon och hennes make Houshang Pourkarim kämpade aktivt mot regimen. Maken var även redaktör och regimkritisk författare.

- Jag reste mig upp i mitt nattlinne och svepte in mig i min kappa. Jag tog vår bebis i famnen och tre blöjor i farten. Det var allt. Jag minns att jag tänkte på den där disken i maskinen medan jag låste dörren till mitt hem.

"Kunde njuta"

De tog bilen och körde mot norra delen av landet. Eftersom de visste att militärpolisen kollade hotelliggaren först på morgonen tog de risken och checkade in på bästa hotellet i turistorten Astara.

- På något konstigt sätt kunde vi njuta den där natten. Självklart var vi medvetna om faran, men just där och då kunde vi släppa den.

När morgonen kom införskaffade de några småsaker, gick vidare över bergen och lämnade Iran för alltid. De vandrade i tre dagar.

- Det var verkligen på liv och död. Riktigt skrämmande. Men vi hade inget annat val och var tvungna att ta risker samtidigt som vi manade på. Titta inte bakåt. Marsch framåt.

Hade tur

Den lilla familjen hade tur. Framme vid den sovjetiska gränsen träffade de en bilmekaniker som ville hjälpa dem. Han kunde gränspolisernas schema och tog dem över gränsen. Väl inne i landet tog de sig vidare till ett stort uppsamlingsläger med landsmän i Baku och placerades sedan i Minsk.

- De var gästvänliga och vi kände oss beskyddade. Och vi var bara glada att vi levde. Att vi räddat vårt barn. Att vi hade kläder, mat och tak över huvudet.

Fram till 1989 levde de i Minsk. Livet var enkelt, men inte dåligt. Liksom alla andra välutbildade iranier fick de arbete på en fabrik som tillverkade skor.

- Jag orkade i två år sedan bestämde jag mig för att studera på universitetet.

Atefe Wasei har alltid haft lätt för språk och snart tog hon examen i rysk litteratur och språkvetenskap.

Men efter ett par år insåg de att det de från början uppfattat som beskydd istället var bevakning. De fick inte ha telefon, alla besök skulle registreras och deras brev blev lästa.

- Vi visste ju att det fanns ett reellt hot mot oss, så från början kändes det bra. Efter ett tag kände vi oss som fångna. De gjorde allt för att kontrollera oss.

Efter att Gorbatjov tog över blev livet lite enklare och 1989 fick de turistvisum till Västberlin. Därigenom flydde de vidare till Sverige.

- Det enda vi ville var att leva ett normalt liv i ett demokratiskt land. Har man en gång känt sig otrygg, vill man bara känna sig säker, på samma sätt som om man har varit riktigt sjuk vill man bara bli frisk.

"Snacka om slöseri"

Eftersom Atefe saknade papper på de två tidigare universitetsexamina tvingades hon att läsa in allt igen, till och med gymnasiekompetensen, för att kunna söka till socionomprogrammet på Göteborgs universitet.

- Snacka om slöseri med mitt liv och samhällets resurser. Men jag har alltid försökt att se framåt. Jag vill inte slösa bort mitt liv på bitterhet eller sorg. Svenskan lärde jag mig snabbt i alla fall.

Under shahens tid i Iran, fram till islamiska revolutionen som inleddes 1978, var landet mycket västorienterat och fyllt av musik, film och nöjen. Atefe Wasei växte upp med Abbas skivor och de politiska diskussionerna handlade inte sällan om Olof Palme och socialism. Shahens strävan efter modernisering genomsyrade landet, men även likgiltighet för demokrati och brutalitet mot oliktänkande.

- Palme var mycket känd, framförallt hos de politiskt intresserade. Hos de vänsterorienterade radikala sågs han som populistisk eftersom han ville samarbeta med andra. Men hos de flesta var han mycket omtyckt. Och jag visste ändå en del om Sverige innan jag flyttade - vi hade läst alla Astrid Lindgrens böcker i Iran.

Atefe Wasei uppskattar mycket i sitt nya hemland. Andra saker är märkliga. Som till exempel att svenskar planerar så mycket. Hon ser fördelarna i ett uppstyrt liv, men tycker att spontaniteten går förlorad och upplever människor i Iran som lugnare. Och kanske något lyckligare i enkelheten.

- Jag tycker att lekfullheten är större där, allt är inte på blodigt allvar. Där vågar man prova på saker och om man misslyckas kan man ändå känna att man åtminstone vågade.

- Iranier tänker mer att passa på medan du kan, är frisk och har råd. Jag tycker ibland att det finns en osäkerhet och ängslighet hos svenskar i den där strävan efter perfektion. Skulle jag få spontanbesök klockan elva på kvällen skulle jag kunna fixa ihop en middag för fem personer med det som finns hemma och vara nöjd med det.

Hon tycker att den svenska bekvämligheten och hur folket tar mycket för givet är skrämmande. Att kampen som ledde fram till i dag i mångt och mycket är bortglömd.

- Det är synd att vi ibland glömmer bort hur vi har uppnått det fina samhälle som Sverige är. Det är därför det är viktig med historia så att våra barn får veta hur vi kämpat för fattiga, utstötta och kvinnors rättigheter. Det har varit en lång och smärtsam kamp. Den där tilltron till samhällsapparaten kan vara farlig. Jag tycker att alla människor måste ta sitt ansvar och inse att alla måste bidra på sitt sätt.

"Något historiskt"

Nog är Atefe Wasei driven. Tre universitetsutbildningar i tre länder på tre språk är ett av bevisen. De senaste ett och ett halvt åren har hon kämpat för att få till en mötesplats i Tynnered. Ett hus som ska vara till för invånarna och se till behoven som finns där. Hon har jobbat stenhårt, trots att hon fick besked om cancer för exakt ett år sedan. Till hösten ska verksamheten vara i full gång.

- Jag ser det som något historiskt. Det här är första gången som det offentliga och civila möts i en dialog. Jag har tjatat i åratal om en trygghetsskapande mötesplats och nu är vi äntligen här. Det handlar om att möta behoven och ta hand om resurserna i området.

Atefe Wasei har blivit ansiktet utåt för satsningen på Opaltorget.

- Nu när jag är flintskallig vill alla intervjua mig, säger hon och stryker sig över sin stubb som kommit tillbaka efter de tuffa cellgiftsbehandlingarna.

- När jag fick cancerbeskedet kände jag mig maktlös för första gången. Tidigare har jag alltid gjort det bästa av situationen. Här fanns det inget att göra, bara vetskapen om att jag bär på något som äter upp mig inifrån. Nu verkar det i alla fall vara under kontroll.

Under sina 56 år har Atefe Wasei känt på livets med- och motgångar. På alla plan. En slutsats hon har kommit fram till är att möten mellan människor är det som för utvecklingen framåt i ett samhälle.

- Jag minns mina grannar i Tidaholm där vi först hamnade. De hade aldrig träffat någon som inte var från Europa. De var jätteoroliga och motståndet de hade från början berodde bara på okunskap. Vi blev goda vänner efter ett tag. Kunskap är nyckeln till förståelse. Inom allt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!