Irriterande med "ha en fortsatt trevlig dag"

Foto: Anders Ylander

Söndag. "Ha en fortsatt trevlig dag!", säger tågvärden i  högtalarennär pendeln glider in på Centralen. Jag funderar på det lilla  ordet "fortsatt" och känner ett styng av irritation. Varför hardet  blivit så populärt att säga så?

Att önska någon "en fortsatt trevlig dag" är ju något helt annat än attbara önska "en trevlig dag".

I det första fallet gör man liksom ett antagande om att dagen redan är bra - och bara ska fortsätta i samma anda. "Fortsätt ha det trevligt, ni." Det är väl i princip vad tågvärden säger. Som om trevliga dagar var det enda hen var villig att acceptera.

För oss som fortfarande har skitdagar kan det kännas mer tvingande än värmande.

Måndag. Nu startar Partille Cup och snart hörs hejaramsor överallt i stan. På spårvagnshållplatserna, längs Avenyn, utanför affärerna, ja överallt vart man går är luften fylld av glädjerop. Ganska trevligt med så mycket uppmuntran i stan. Kan vi inte fortsätta lite för oss själva, också när spelarna har åkt hem?

Ingenting behöver planeras. Vi kan köra helt spontant vilken regnig måndag som helst, bara ropa rakt ut när andan faller på. "Go Göteborg!" Tror vi alla behöver det.

Tisdag. Almedalsveckan är igång och det dröjer inte länge förränman hör någon yttra de berömda orden: "Alla är där " Detta är förstås likaobetänkt som att påstå att Linnégatan är en plats där alla sorters människorbor. (Jag har en gång träffat en person som på fullt allvar hävdar detta.)

Till Almedalen kommer självklart inte alla utan i första hand de som är där på betald arbetstid: politiker, journalister, debattörer, proffsminglare. Resten stannar hemma, på långvårdsavdelningen, flyktingförläggningen eller var man nu huserar.

Onsdag. Vaknar tidigt med en fladdrande känsla i bröstkorgen. Somom en fjäril förirrat sig dit in, maniskt fladdrande med vingarna. Efter mitt senasteläkarbesök vet jag att fjärilen inte är det hjärtbesvär som jag var rädd för, merav ett stressproblem, kanske något nervöst. Men vad hjälper det, när klockan är fyra och fjärilshjärtat galet? En klok person i minnärhet har sagt att det, i vår diagnosglada tid, är viktigt att värna om lidandetsspråk med alla dess nyanser. Vilka ord är det vi glömmer bort i takt med attdiagnosmanualen blir fetare och fetare? "Ängslig", är ett ord jag allt mer sällan hör.

Torsdag. En bild på en försvunnen kvinna dyker upp på Facebook och med den en bön om hjälp från den sökande mannen: Vill jag dela bilden? Höra av mig om jag har information? Just som jag ska klicka på "dela" hejdar jag mig. Hur vet jag att detta är sant?

När efterlysningar kommer från polisen eller Missing People är det ju en sak. Men detta? Lika mycket som jag vill tro på mannen, som jag inte alls kännereller vet något om, lika lite kan jag utesluta att den här kvinnan har goda skälatt hålla sig borta från honom. Ibland kan deträcka med ett obetänkt klick för att man ska bidra till något förfärligt.

Fredag. Måste säga att jag har svårt för den nya Coca- Colakampanjen med de personliga etiketterna. "Dela en Coke med Johan." "Dela en Coke med Emma" Tänk om detta bara är starten på en våg av extrempersonlig reklam.

Jag kan redan se den framför mig, butiken med mitt namn på varannan vara. Designerkläderna med mitt monogram. En sportbil som bär mitt personnummer på skylten.

Klart man måste ha. Det är ju till mig!

Lördag. Ärligt nu. Hur medelålders är man när man hittar en bortglömd makrillburk i skafferiet och fylls av en uppriktig glädje över att man har lite extragott till helgen?

Irriterande med en fortsatt trevlig dag