I väntan på Ship to Gaza

Poeten Johannes Anyuru

En drabbande bok, på en och samma gång dagbok, rapport och meditation som både manar till handling och talar om vårt djupast mänskliga utan ett spår av ironi, skriver Malin Lindroth om ­Johannes ­Anyurus nya bok som släpps i dag. 

Passagerare. Ända sedan jag första gången hörde Iggy Pop sjunga om The Passenger har jag gillar ordet. Vem är passageraren? En som överlämnar sig till resandet utan att veta exakt vart de kommer att leda kanske? Sommaren 2011 var det meningen att poeten Johannes Anyuru skulle ha varit passagerare på Ship to Gaza. Under flera veckor väntade han på avfärd i Aten tillsammans med sina medpassagerare - journalister, författare, läkare, idé­historiker, fackföreningsfolk och många fler - på att få tillstånd att lämna grekisk hamn. Om denna långa, omstörtade väntan, och om en resa som i slutänden stoppades helt, handlar hans nya bok En civilisation utan båtar, en bok som jag läser med blodsmak i munnen, sömnlös och i ett enda svep.

 Det handlar om Europa. Om att vänta i Europa, med ­maktens cynismer i ett öra och motdemonstranternas rop i det andra. Men mest av allt handlar det nog om mod och seende. En bit in i boken, några lysande rader: "Det finns inte modiga handlingar. Det är seendet som är modigt, ­kanske."


Så vad ser han? Vi följer Anyuru från ett Göteborg där magnoliabuskarna blommar på refugen vid Handelshög­skolan och hans pappa ligger sjuk, kanske döende, till ett kokande Aten där man smörjer in ansiktet med silvrigt medel som ska skydda mot tårgasen, genom splittret och in i träningslokalerna där passagerarna tränas i icke våldsamt motstånd.

 Varför riskera livet just för Gazas folk? Anyuru är ingen luttrad aktivist utan just poet och beslutet att resa är inte enkelt. En stor del av tiden är han rädd. Rädd för döden, rädd, för livet och för de israeliska soldaterna som sannolikt kommer att borda båten. Att han ändå bestämmer sig för att resa och vara en aktiv del av gräsrotsrörelsen som vill bryta blockaden mot Gaza har att göra med vad han beskriver som ett inre, etiskt tvång. "Om inte jag reser måste någon annan resa i mitt ställe." Men också: "Jag ville resa för att vara en del av ögonen, inte av blindheten."

 Det är en drabbande bok, febrig och rik. Allvarlig och känslig. På en och samma gång dagbok, rapport och meditation som både manar till handling och talar om vårt djupast mänskliga utan ett spår av den poserande ironin som präglat så mycket av tidsandan och medierna på senare tid.

 Dokumentärpoesi. Jag ­funderar på ordet. Vad innebär det? Kanske att skriva samman­ yttre och inre skeenden, att synkronisera dem i takt med sitt sårade hjärta. Just det där som Johannes Anyuru här gör så lysande bra.


Malin Lindroth

kulturen@gt.se

FAKTA

DOKUMENTÄRPOESI
JOHANNES ANYURU | En civilisation utan båtar | Glänta