Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I Göteborg får man inte kritisera en Hjörne

Det är något av ödets ironi att jag berättar denna historia på GT:s kultursida. Ni kommer snart att förstå varför.
Egentligen är det en mycket gammal historia som får en ny aktualitet som ytterst handlar om hur det som inte passar in ska tystas ner, då som nu.
Så här gick det till:
Sent i höstas rings jag upp av Frida Hvenmark som på uppdrag av Göteborgs museum gör research inför en utställning våren 2009 om att Göteborgs-Posten fyller 150 år. Hon är intresserad av aspekter som rör GP ur ett maktperspektiv och undrar om jag kan ha någon synpunkt eller historia som kan vara intressant i det sammanhanget.
Då kommer jag att tänka på en händelse som inträffade 1976, ett halvår efter att jag utexaminerades från Journalisthögskolan i Göteborg.
Nämligen:
På vintern 1976 spelades nyårsrevyn Kvasten på Folkteatern som då leddes av Lennart Hjulström med en uttalad vilja att kommentera samtiden och vara kontroversiell. Kent Andersson var en av författarna till revyn som bland annat innehöll ett mycket satiriskt inslag om chefredaktören i stan, Lars Hjörne.
Dagen därpå slog jag upp GP:s kultursida för att se hur recensenten Sune Örnberg hanterade påhoppet på Hjörne. Det nämndes inte ens.
Jag skrev en artikel om GP:s och Hjörnes knähundar på kulturredaktionen. Chefen Bernt Eklundh, som jag levererat någon text till tidigare, var intresserad av att publicera min artikel – men ville återkomma. När han väl gjorde det så tackade han nej med skälet att artikeln var ett hårt angrepp på Hjörne, och eftersom Hjörne är ansvarig utgivare för GP kunde det leda till att han fick göra en anmälan som kunde resultera i att han åtalade sig själv. Tack och adjö, alltså.
Vid den tiden hade GP så gott som monopol i Göteborg, vilket inte var bra för ett fritt debattklimat. Men på kvällstidningen GT, som visserligen hade köpts upp av Hjörne, fanns en kulturchef, Göran Zachrisson, som var liberal i ordets bästa betydelse. Han ville ge utrymme för kontroversiella skribenter. Jag hade skrivit för honom tidigare och när han läste min artikel sa han: ”Självklart, den tar vi.”
Min artikel publicerades.
Men i censurerat skick.

För sent på kvällen hade chefredaktören Per-Arne Jigenius – som sedermera blev GP:s chefredaktör och pressombudsman – lyft bort tre meningar i artikeln. Dessa, som kom att kallas ”De tre mest förbjudna meningarna i Göteborg”, trycktes i FiB/Kulturfront.
Trots att Jigenius tagit bort dessa meningar fick Göran Zachrisson med omedelbar verkan sparken som kulturchef på GT, GT:s enväldige ägare hade ju gubevars angripits.
Jag blev chockad över hur det kunde gå till i den ”fria pressen” i Sveriges andra stad.
Det är den historien som jag berättade för Frida Hvenmark. ”Den bör väl platsa i jubileumsutställningen om GP?” säger jag. ”Absolut”, får jag till svar, men märker att hon känner sig obekväm. ”Utställningen är väl oberoende av GP och Hjörne? Skattebetalarna finansierar ju den.” ”Javisst”, svarar hon.
När hon senare hör av sig tackar hon för min berättelse och säger att den kommer att vara till stor hjälp.

Till några vänner säger jag att det ska bli spännande hur museet hanterar min berättelse. Museerna har ju på senare tid, enligt mig, inte gjort sig kända för något större mod. Tvärtom. En tavla togs bort på Världskulturmuseet för att några muslimer ogillade den och Kinas konsul invigde förnöjsamt Kinautställningen – det tyder inte på att dessa institutioner leds av djärva chefer.
Två veckor efter nyår kommer ett brev från Frida Hvenmark. Hon tackar återigen, men ”vi har så här i sista stund bestämt oss för att spara denna idé till en annan gång. Tanken var god, men vi hittar ingen naturlig plats...”
Jag ringer Susanne Rolf som är projektledare för hela utställningen. Hon säger: ”Du ska absolut inte uppfatta detta som att vi inte tar med din historia för att den är kontroversiell eller så, utan den passar bara inte in. Dessutom är den nog lite krånglig.” Hon säger också: ”Du har väl inte monopol på sanningen.”
Min historia går att kontrollera och om någon har en annan syn på vad som hände i mitten av 70-talet på GP:s och GT:s kulturredaktioner så låt dessa komma till tals – det måste väl ändå vara det helt rimliga förhållningssättet.
Så jag frågar GP:s nuvarande kulturchef Gabriel Byström om han är intresserad av att jag skriver om det som hänt. ”Ja, eventuellt”, svarar han. Han vill kontrollera om utställningen verkligen har stoppat min historia – och vill återkomma. När han gör det säger han att museet kommer att ta med min historia – och därför har hans intresse svalnat.
Det löser hans dilemma att gå emot sin tidnings ägare, Lars Hjörnes son Peter Hjörne. I stället borde han, tycker jag, frågat sig varför Göteborgs museum så snabbt ändrat sig.
Jag blir därefter uppringd av Susanne Rolf som säger att de fattat ett nytt beslut: Min historia är viktig och ska tas med i utställningen.
Jag säger till henne: ”Först censurerar ni historien av rädsla, nu ändrar ni er av rädsla för dålig publicitet.”
Vilka vindflöjlar.
Därför tackar jag nu nej till samarbetet. Mitt förtroende för utställningen är helt borta.
I stället bestämmer jag mig att berätta vad som hänt och får återigen vända mig till GT:s kultursida.
På ett helt osannolikt sätt upprepar sig nästan historien om hur illa ställningen är för det fria ordet i Göteborg. Kulturens knähundar spökar. Denna gång i både kommunal och privat regi.

Janne Josefsson
kulturen@gt.se