Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I dialog med samlingarna

Berörande. Eliana Ivarsdotter Haddads Legion består av en del med avgjutna händer som sträcker sig upp. Materialet är skört, vad kan de ta emot egentligen? Foto: Lennart Rehnman

Konstnärerna Eliana Ivarsdotter Haddad och Jesper Norda går i dialog med Göteborgs konstmuseums samlingar.
På museets femte våning gör de varsitt inlägg i en diskussion om konst, historia och samtid.

Det är inte så länge sedan en kartläggning av fyra svenska konstmuseer – varav Göteborgs konstmuseums var ett – i brutala siffror visade på kvinnors underrepresentation i svenska museers samlingar. Även om I dialog med samlingarna inte uttryckligen är ett svar på rapporten så har utställningen en undertext som hörs klart och tydligt. Ett museum kan inte förändra historien när den presenteras i form av siffror. Det kan inte göra sig av med delar av sina samlingar för att jämna ut statistiken. Men det kan visa att historiska avdelningar inte är skyddade från en kritisk och reflekterande hållning.

 

Jesper Nordas Höger hand – Vänster hand är en ljudsättning och en video-installation. Bach spelas på ett piano som dramatiserar renässansporträtten i salarna på museets femte våning. Med musiken får rummet form och tid. Jag hör mina egna steg i salarna tydligare. Men verkets titel antyder att detta handlar om själva spelandet – om den ordlösa dialog och det samspel som pianistens båda händer är inbegripna i – på samma gång separerade av olika uppgifter och inbegripna i ett samarbete som ligger så långt utanför det talade, att det framstår som rent mystiskt.

Det är alltså inte ordet, det talade samtalet, som står i centrum för vare sig Ivarsdotter Haddads eller Nordas verk. Snarare är det beröringen och handen – en ordlös och taktil dialog som undersöks. Händer kan inte kommunicera så precist, men desto mer betydelsefullt.

 

Eliana Ivarsdotter Haddads verk heter Legion och består av en gipsinstallation och en videofilmad performance. På filmen visas hur kvinnor låter sig falla ner i ett hav av stödjande händer. "Stagedive" heter det när det händer på en musikkonsert och ett fenomen som är strängeligen förbjudet på de flesta konserter.

Att låta sig bäras av publiken och få låna lite av den övermänsklighet och beundran som bandet på scenen får av sina fans. På Ivarsdotter Haddads film finns inget av rockkonsertens berusning – filmen är till exempel helt utan ljud.

I stället går tankarna till den sortens medarbetarkurser där en grupp ska stärkas genom tillitsövningar. Men trots att det finns något lite obekvämt över den filmade situationen är de ivrigt uppsträckta händerna och kollektivet en kraft – och den tar sig ut, genom monitorns yta. Den träffar. De blygt leende, eller flackande, ansiktena – just innan eller just efter det hisnande fallet. Det stumma ljudspåret. Kamerans lite närgångna blick.

 

Den historiska kvinnorörelsens olika politiska uttryck och aktiviteter framstår ofta som naiva och löjeväckande, ofta problematiska i sina antaganden om att kvinnors intressen och erfarenheter alltid är gemensamma.

Men snarare än att tolka Legion som att det handlar om konstskapande och museets samlingar, alltså att det skulle tolkas bokstavligt som att "tillsammans blir vi kvinnor starka", så tänker jag mig att Legion lånar från denna politiska tradition. Om man inte tror att enskilda handlingar kan förändra: förändra personer, kollektiv och strukturer – hur kan man då ägna sig åt samtida konst?

 

Kajsa Widegren

kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!