Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"I Azerbajdzjan har man större respekt"

ANDRA SEDER. "Det kändes jättekonstigt när jag först kom till Sverige och upptäckte att jag skulle betala för mig själv när jag gick ut och åt med en man på restaurang", säger Narmina Sabati Azar från Azerbajdzjan. Foto: Henrik Jansson

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Narmina Sabati Azar, en av 172 göteborgare från Azerbajdzjan.

Narmina Sabati Azar

FÖDD I: Baku, Azerbajdzjan.

BOR I DAG: Angered.

ÅLDER: 47 år.

GÖR: Förskollärare.

MODERSMÅL: Azerbajdzhanska.

FAMILJ: Tre barn, 15, 11 och 8 år. Släkten i Azerbajdzhan.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: Slottsskogen.

TID I SVERIGE: 17 år.

NARMINA OM...

...kulturkrockar: "Alla länder har bra och dåliga sidor och det är viktigt att vi pratar öppet om kulturkrockar. Genom att lyssna på hur andra uppfattar mitt land kan jag få syn på nya saker."

...Restaurangnotor: "I Azerbajdzjan skulle en kvinna aldrig betala för sig själv om hon gick ut och åt med en man på restaurang. När jag först kom till Sverige tyckte jag det kändes jättekonstigt att det sker helt naturligt här."

...generationsklyftor: "I Azerbajdzjan har man stor respekt för äldre och familjemedlemmar tar hand om varandra på ett helt annat sätt än vad man gör här. Konflikter mellan äldre och yngre, barn och vuxna är inte alls lika vanliga som i Sverige."

AZERBAJDZJAN

ÄR: Republik i sydöstra Kaukasien.

GRÄNSAR TILL: Armenien, Georgien, Iran, Ryssland och Turkiet.

HUVUDSTAD:

Baku.

STORLEK: Något större än Österrike.

BEFOLKNING: Nio miljoner.

FÖRVÄNTAD LIVSLÄNGD: 71 år.

OFFICIELLT SPRÅK: Azerbajdzjanska.

RELIGION: Cirka 95 procent av befolkningen är muslimer.

DET VISSTE DU KANSKE INTE: Azerbajdzjan, som varit en sovjetrepublik sedan 1920, utropade sig självständigt strax före Sovjetunionens upplösning 1991. Landet har åtagit sig att genomföra reformer på området demokrati och mänskliga rättigheter, men präglas fortfarande av auktoritärt presidentstyre. Valen är skarpt kritiserade av internationella valobservatörer.

I GÖTEBORG BOR: 172 personer från Azerbajdzjan.

När jag kliver in hos Narmina Sabati Azar slås jag direkt av den ombonande känslan. I huset bor tre barn och en vuxen. Deras cyklar och saker samsas i rummen på ett sätt som ger intryck av den sortens hem där alla som bor ges lika mycket utrymme. När vi slagit oss ned i soffgruppen i vardagsrummet och pratat en stund visar det sig att hemkänslan är mer komplicerad än vad en besökare kan tro.

Som ensamstående mamma till tre barn är det viktigt för Narmina att alla trivs och mår bra där hemma. Samtidigt är hennes egen hemkänsla starkt knuten till Azerbajdzjan, som hon lämnade för sjutton år sedan. När hon berättar om hemlandet blir bilden ljus och genomsyrad av en stark kärlek.

I Azerbajdzjan, berättar hon, finns en rik och gammal kultur med antika rötter. Här finns stark familjekänsla och en oljeexport som i dag räknas till en av Europas största. Men framförallt, här finns Narminas ursprung - föräldrar, syskon och annan släkt som hon hälsar på tillsammans med sina barn under efterlängtade somrar.

Så hur hamnade du här, i Angered?

- Jag jobbade som journalist och lärare i mitt hemland och trivdes bra med det. Sedan träffade jag en landsman som var svensk medborgare sedan länge. Snart var jag gift och bosatt i Göteborg.

Var inte van

- Jag hade aldrig varit i Sverige innan jag kom hit, men det jag hört hade gett mig en väldigt positiv bild av landet. Jag tänkte att det var ett land där man värnar om rättvisa och barnens bästa, alltså ett bra land att leva i om man vill bilda familj.

Och hur levde verkligheten upp till bilden?

- De första åren av mitt äktenskap kretsade ju mycket kring hemmet och barnen. Då var jag oftast hemma och såg inte så mycket av det svenska samhället. Vad jag märkte efterhand var att svenskar gärna ler, men att det inte alltid gick att lita på ansiktsuttrycken. I Azerbajdzjan visar vi vad vi känner och tycker med kroppsspråk och minspel. Här i Sverige är det svårare att veta var människor står.

- I början var jag heller inte van vid att kvinnor förväntas ta så mycket ekonomiskt ansvar i hemmet och saknade den starka familjekänslan som finns i mitt land. Att resa sig upp för gamla människor och gravida kvinnor på bussen är en sådan sak som är självklar för mig, men inte för svenskarna. Första gången jag var höggravid var jag chockad över att ingen erbjöd mig en plats på spårvagnen.

Mycket som är bra också

Vi pratar vidare om kulturskillnader och skrattar lite åt den ökända svenska konflikträdslan och undvikande mentaliteten som kan ta sig både komiska och frustrerande uttryck. Att i jakt på en ansvarig chef eller myndighetsperson kopplas runt i timmar av olika telefonväxlar utan att nå fram till någon som riktigt vill gå med på att de är ansvariga har både jag och Narmina varit med om frustrerande ofta, men är det typiskt svenskt? Ja, i alla fall är det ingenting som Narmina minns från hemlandet, inte ens från tiden före -91, när landet hörde till Sovjetunionen och regelverken var snåriga.

- Om man har ett klagomål i Sverige kan det ofta vara svårt att veta vem som ska konfronteras och ställas till svars. Har man fiender i Azerbajdzjan vet man exakt vilka de är, säger Narmina.

- Fast det finns också mycket som är bra med Sverige, fortsätter hon.

I Azerbajdzjan tar de vuxna barnen alltid hand om sina åldrande föräldrar som en naturlig del av livet. Bara de som inte har några barn får hjälp av åldringsvård.

I Sverige finns bättre sociala skyddsnät, som kan komma alla till del.

Narminas upplevelse av Sverige som ett byråkratiskt land har bland annat sitt ursprung i en uppslitande skilsmässa för sex år sedan. Äktenskapet hade varit svårt och blivit något helt annat än det hon en gång hade önskat sig, men svårigheterna tog knappast slut i och med uppbrottet 2008.

Är en stark person

I de många juridiska, praktiska och känslomässiga turer som följde efter skilsmässan kände hon sig ofta maktlös och frustrerad, utlämnad till en snårskog av regler och omvärldens dubbla budskap.

- Många säger att jag är en stark person och det stämmer nog. Annars hade jag blivit galen under den första tiden efter skilsmässan.

Så du fick en helt annan upplevelse av Sverige som ensamstående mamma och yrkesarbetande än den du hade haft tidigare, när du var gift och hemma med små barn?

- Ja, sedan jag skilde mig har jag mer än någonsin känt att jag har slagits mot svenska regelverk och mot byråkrati.

Och hur blev livet efter skilsmässan?

- Som gift hade jag utbildat mig till förskollärare. Efter skilsmässan fick jag jobb på dagis där jag fortfarande jobbar heltid. På så vis har jag kunnat bo kvar här i huset. Nu handlar min vardag mest om att få allting att fungera praktiskt och göra allt jag kan för att barnen ska ha det bra.

- Det är på många sätt ett tufft och pressat liv. Ibland har det känts som att jag sitter i fängelse och bara väntar på att dörren ska öppnas. Men allting går när man inte har något annat val.

Hinner du träffa vänner någon gång? Eller göra något som ligger utanför vardagsrutinen?

- Nästan aldrig. Det mesta av min tid går åt till att jobba och ta hand om barnen.

Har du någonsin känt att du skulle vilja flytta tillbaka till Azerbajdzjan?

- Ja. Fast det ligger i sådana fall i framtiden. Att lämna landet går inte så länge barnens pappa lever här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!