Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"I Armenien ska en kvinna vara jungfru"

PÅSKTÅRAR. "Jag saknar den tid när inte familjen var splittrad. Extra tydligt blir det på högtider som jul och påsk, då gråter jag alltid", säger Christine Batsago. Men Oscar Fredriks kyrka är hennes favoritplats i Göteborg, här gifte hon sig för tre år sedan. Foto: Henrik Jansson

Ett snabbt bildsök på Google får Armenien att framstå som ett lockande resmål. En driven copywriter skulle hur lätt som helst kunna haspla ur sig vykortsvackra beskrivningar av grönskande dalgångar och snöklädda bergstoppar.

CHRISTINE BATSAGO

ÅLDER: 29 år.

FÖDD I: Den lilla staden Hoktemberyan i västra Armenien.

BOR I DAG: Västra Frölunda.

MODERSMÅL: Armeniska.

ANDRA SPRÅK: Svenska, tyska, engelska, franska, holländska och lite assyriska.

FAMILJ: Man och ettårig dotter.

YRKE: Frisör. Läser just nu svenska för invandrare.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: Oscar Fredriks kyrka, där hon gifte sig 2011.

TID I SVERIGE: Fem år.

ARMENIEN

HUVUDSTAD: Jerevan.

GRÄNSAR TILL: Georgien, Turkiet, Azerbajdzjan och Iran.

STATSSKICK: Republik.

STORLEK: Lite större än Norrbotten.

INVÅNARE: 3 miljoner.

OFFICIELLT SPRÅK: Armeniska.

MEDELLIVSLÄNGD: 74 år.

RELIGION: Armenisk-apostolisk kristendom.

DETTA VISSTE DU KANSKE INTE: Frankrikes stolthet, sångaren och skådespelaren Charles Aznavour, har armeniskt ursprung.

I GÖTEBORG BOR: 76 personer från Armenien.

CHRISTINE OM...

...armeniska traditioner: "I mitt hemland är det väldigt viktigt att följa traditionerna, som till exempel att en kvinna ska vara jungfru när hon gifter sig. Religion, familj, ursprung och språk är viktiga saker."

....armenisk mat: "Vinbladsdolmar är vanliga, precis som i Grekland. De kan vara fyllda av olika saker, som till exempel köttfärs och ris, och fyllningarna varierar med årstiderna."

...armenisk musik: "En stor och känd musiker i mitt hemland är Jivan Gasparyan. Han spelar ett traditionellt blåsinstrument som heter duduk." (Filmer med Gasparyan finns tillgängliga på Youtube.)

...Sverige kontra Armenien: "Jag gillar den svenska kulturen och ska lära min dotter att här har man och kvinna samma värde. Men jag vill också att hon ska lära sig förstå den armeniska kulturen, så att hon inte glömmer var hon kommer ifrån."

Sedan blir det svårare. Efter långvariga grannfejder är det lilla, relativt fattiga landet lika sargat som vackert. Dels finns den olösta konflikten med Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach, och dels finns en spänd relation till Turkiet rörande folkmord i turkiska Västarmenien mellan 1915 och 1917. Ett tjugotal länder, dock inte Turkiet, har officiellt erkänt förföljelsen av armenier i området som en sann historisk händelse.

På eländeskontot kan vi dessutom tillägga en omfattande jordbävning i staden Spitak, 1988, då minst 25 000 människor dog. Christine Batsago vara bara ett år gammal när det hände, och hade just fyllt fyra då den väpnade konflikten med Azerbajdzjan tog sin början. Att leva ett drägligt liv blev allt mer omöjligt, för fattiga såväl som för familjer med någorlunda hyfsad ekonomi. För vad hjälper det med pengar i plånboken när inget finns att köpa i affärerna? Hyllorna gapade tomma, berättar Christine.

 

Inte konstigt, med andra ord, att hennes föräldrar bestämde sig för att lämna landet. De gjorde slag i saken 1995, och det blev början på ett helt nytt liv för den kriströtta trebarnsfamiljen.

Christines väg från Armenien till Västra Frölunda var emellertid allt annat än spikrak. När vi ses i lägenheten på Smaragdgatan berättar hon, inte utan stolthet, om de språkkunskaper hon tillägnat sig efter att ha flyttat från land till land. Förutom modersmålet talar hon tyska, engelska, franska och holländska. Svenskan är på god väg. Några engelska stödfraser behövs ibland, och att det tidvis är svårt att hitta orden har sin förklaring i att hon samtidigt håller på att lära sig assyriska, som är makens modersmål(!).

Vad blev första anhalten för dig och din familj?

- Tyskland. Där stannade vi i ett boende för flyktingar i fyra och ett halvt år. Sen skulle vi skickas tillbaka, men det ville vi inte. Min bror skulle ha tvingats in i armén.

Så då blev det...?

- Belgien. Den dag då vi skulle hämtas gick vi upp tidigt på morgonen och flydde med ett tåg till Bryssel. Där bodde vi i åtta månader på en flyktingmottagning.

Hon berättar sakligt och detaljerat om alla turer innan de till sist beviljades uppehållstillstånd. Även i Belgien blev det avslag i första instans, men resan gick vidare till Antwerpen, och efter fem år kom slutligen det glada beskedet. Det var extra välkommet med tanke på hur kämpigt det hade varit fram till dess. Inget ekonomiskt trygghetssystem hade funnits att luta sig mot, och för föräldrarna hade svartjobb varit den enda utvägen.

 

Samtidigt hängde uppehållstillståndet mer på goda vitsord än på ett formellt regelverk. De samlade på signerade intyg både från vanliga medborgare och instanser som skola och kyrka. Även kungen välsignade dem med sin signatur!

Ni fick alltså stanna, men sedan hamnade du här?

- Ja, min man, som är Irakfödd assyrier, var på en assyrisk fest i Belgien. Jag tyckte om deras fester, musiken och dansen, och han bjöd upp mig...

Mer behöver hon inte förklara. Den blivande maken visade sig bo i Göteborg, och efter några turer fram och tillbaka bestämde de sig. 2009 flyttade hon, och våren 2011 gifte de sig i Oscar Fredriks Kyrka.

Berätta om dina första intryck av Sverige.

- Jämfört med Belgien var det väldigt annorlunda. Både kristna och muslimska föräldrar ger sina barn större frihet här, och det gjorde mig lite avundsjuk. Här behöver man som tjej inte vara rädd för att umgås med och prata med en kille, ett nej betyder nej, och det är väldigt stor skillnad från min uppväxt. Det hände aldrig att jag fick gå ut om kvällarna.

 

Annat som skiljer sig?

- Här kommer barnen alltid i första hand. I Belgien kommer pengarna först. Synd bara att det är så mycket byråkrati här när man ska söka jobb. På det området är Belgien bättre, och belgarna jobbar också hårdare. De är mer service minded, medan svensken är coolare, mer relaxed.

Hur är annars en typisk svensk?

- Han är ... very correct ... han följer reglerna, men hjälper och stödjer dig också. Ger dig tid och förklarar hur saker fungerar. Ibland är han lite ...he's thinking to much about what he's saying ... han är rädd för konflikt. Känner av stämningen. Men det viktigaste är hjälpsamheten. Jag är väldigt tacksam för att min dotter fick födas här, och jag är glad för min assyriska man. De armeniske männen lever mer efter de gamla könsrollerna.

Hur skulle det ha blivit om din familj hade stannat i Armenien?

- Katastrof! Min bror skulle säkert ha hamnat i armén. Och många unga kvinnor går på gatan för att klara sig. Eller så är de beroende av pengar från släktingar utomlands. Pengar betyder allt och ofta handlar det om pengar under bordet. Det är en sån enorm skillnad jämfört med här.

Vi återkommer till barnens situation. Hur till exempel armeniska barn med funktionshinder stuvas undan och ses som en belastning.

- Jag ömmar för dem, säger hon och jämför med föräldrar till funktionshindrade i Sverige, som är stolta över sina barn och gör allt för att ge dem ett bra liv. Hon menar att vård och omsorg i Armenien sker på ekonomiska premisser, och att sättet att närma sig hjälpbehövande är mer bryskt än omtänksamt,

- Mamma har berättat hur det var att föda barn. Personalen var aggressiv och inte alls så snäll och sensitiv som när jag skulle föda här.

 

Har du några egna minnen från ditt hemland?

- Jag var ju bara sex år när vi drog därifrån. Men jag kommer ihåg maten. Och små, speciella ögonblick. När jag var fyra år hade mormor cancer, hon var väldigt svag och jag minns att min bror och jag fick stödja henne när hon skulle gå över golvet.

Kan du känna någon saknad?

- Jag har det ju så bra här. Här har barnen en framtid, här finns det möjligheter att jobba och studera om man vill. Det finns regler och system för sånt. I Armenien finns det inte en chans att komma in på universitetet om man inte har pengar.

Ingen saknad alltså?

- Jo, när det är vinter i Sverige tänker jag på solen, maten och det vackra vädret. Och, vad heter det ... when we were all together ... när familjen inte var splittrad. Extra tydligt märks det på högtiderna, när det är jul och påsk - då gråter jag alltid.