Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"I Albanien har bara rika råd att gå i skolan"

Längtan efter mer. "Jag längtar efter det öppenhjärtiga sociala umgänget i Albanien, min släkt och mina vänner. Men så mycket har ändrats att det nog skulle vara svårt att känna sig hemma där nu. Och min dotter ska få växa upp i Sverige", säger Violeta Nilsson. Foto: Anna Svanberg

En stad blir aldrig större och rikare än de människor som bor där. Bland Göteborgs drygt 534 000 invånare finns folk från nästan alla jordens länder. Möt dem i GT-kulturens serie "Hela världen finns i Göteborg".

I dag Violeta Nilsson, en av 164 göteborgare från Albanien.

Albanien

HUVUDSTAD:

Tirana.

STORLEK: Som Dalarna.

GRÄNSAR TILL: Montenegro, Kosovo, Makedonien och Grekland.

STATSSKICK: Republik.

BEFOLKNING: Knappt tre miljoner.

FÖRVÄNTAD LIVSLÄNGD: 77 år.

OFFICIELLT SPRÅK: Albanska.

RELIGION: Överlag ett sekulärt samhälle med 70 procent muslimer, 20 procent grekisk-ortodoxt kristna och 10 procent katoliker.

DET VISSTE DU KANSKE INTE: Under 90-talet var Albanien i princip bankrutt på grund av pyramidspelsliknande investeringar. Ett inbördeskrig var nära, men sedan dess har landets BNP ökat.

I GÖTEBORG BOR: 164 personer från Albanien.

VIOLETA OM...

...religion och tolerans: "Jag växte upp i den grekisk-ortodoxa traditionen, men bedömer aldrig människor utifrån vilken religion de tillhör. Överhuvudtaget har Albanien varit ett tolerant land, men nu är det inte riktigt så längre. Romer har till exempel blivit utsatta."

...svensk musik: "Det mest typiska måste vara Lasse Stefanz. När jag hör dem på radion kan jag förstå nittio procent av texterna."

...mångkulturell uppfostran: "Min syster, som är lärare i Albanien, skickar skolmaterial till min dotter, och hon är stolt över att ha lärt sig två språk flytande. Jag tror dessutom att det är viktigt för hennes trygghet. Det kan bli en konflikt för barn att inte kunna det språk som föräldrarna vuxit upp med."

...det Svenska köket: "Jag känner mig hemma med det - det är faktiskt ganska så likt det albanska - men räkorna får ni behålla för min del."

FÖDD I: Utanför staden Korça i sydöstra Albanien.

BOR I DAG: Biskopsgården.

ÅLDER: 41 år.

GÖR: Studerar till barnskötare.

MODERSMÅL: Albanska.

PRATAR ÄVEN: Svenska.

FAMILJ: Man, sexårig dotter och två vuxna söner från ett tidigare äktenskap.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: "Jag gillar överhuvudtaget att det finns så mycket natur i och omkring staden. Det känns som hemma."

TID I SVERIGE: Åtta år.

Hon föddes i ett land som i de flestas ögon framstod som lika gåtfullt och stängt som Nordkorea gör i dag. Någon turism var det inte tal om, och i Skandinavien var det endast ett fåtal personer långt ut på vänsterkanten som besökte landet. De åkte på hårt uppstyrda studieresor och rapporterade hem om det de kallade socialismens fyrtorn i Europa.

Sedan dog han, den enväldige härskaren. Året var 1985 och Violeta Nilsson var fjorton år.

Hon berättar att nästan alla, vuxna som barn, grät öppet. De sörjde inte bara Enver Hoxha utan även en epok som trots bristerna hade inneburit ett slags trygghet. Hur skulle det nu bli?

Inte otippat föll regimen några år senare och demokratiseringsprocessen inleddes. Inte heller den skulle visa sig vara smärtfri - det är de aldrig - men för Violetas del såg tillvaron rätt välordnad ut. Den fjortonåriga flickan hade blivit vuxen. Hon gifte sig, fick två söner, jobbade som väktare och hade även ett restaurangjobb på helgerna.

- De flesta tänker på Albanien som ett väldigt fattigt land, säger hon. Men i min familj såg vi oss inte som fattiga. Vi klarade oss. Vi hade arbete. Vi åkte på semester.

Som vilka européer som helst, med andra ord, och när hon sedan skilde sig avvek inte heller det från mönstret i många europeiska länder. Hon kunde fortfarande leva ett någorlunda välordnat liv och hade inga planer på att flytta utomlands.

Ödet ville dock annorlunda. Det började med att hon skulle ta körkort. På körskolan dök det upp en vän till ägarna - en man som bodde i Sverige och var i Albanien på semester. Violeta lärde känna honom, och sedan också hans fru, och snart fick hon veta att han hade en son hemma i Sverige. Skulle Violeta möjligen vilja träffa sonen?

Svaret var nej. Något nytt förhållande var inte aktuellt.

Men mannen gav sig inte. Året efteråt hörde han av sig och ville bjuda på en resa till Sverige. Utan förpliktelser.

Violeta tackade fortfarande nej och det hela slutade med att sonen kom till Albanien i stället. Som förtidspensionerad på grund av en arbetsskada hade han möjlighet att stanna ett tag, och det behövdes eftersom Violetas skepsis höll i sig:

- Han var beredd, men inte jag. Dessutom var han blyg och pratade kosovoalbanska.

Hon förklarar att kosovodialekten skiljer sig från albanska ungefär som svenska skiljer sig från danska. Det var helt enkelt svårt att förstå vad han sa.

Det gick emellertid bättre efterhand och efter ett par månader blev de trots allt ett par.

- Så det kan bli, säger hon och ler. Nu, den 15 september, har jag varit i Sverige i åtta år.

Violetas berättelse är ett bra exempel på hur livet tar vägar man inte är beredd på. Inte heller de första månaderna i Sverige blev som hon tänkt. Det var mycket tårar i början. Sönerna stannade, åtminstone tills vidare, kvar hos pappan, och själv trängdes hon och hennes nya man i en trea tillsammans med svärmodern och hennes sambo. En hund och en katt ingick också i hushållet.

- Det var svårt att vänja sig. I Albanien har man också hund och katt, men där får de i regel vara utomhus.

Det som skulle bli en nystart - ny man, nytt land, nytt jobb - blev med andra ord en isolerad tillvaro. Hennes man gjorde vad han kunde, men att få jobb var inte lätt och det främsta hjälpmedlet för att bryta isolationen blev ett spårvagnskort.

På egen hand drog hon kors och tvärs genom stan för att göra sig hemmastadd, och så småningom lärde hon sig att svenskarna inte var som hon först hade trott.

- Å vad kalla de är! tänkte jag i början, men sen förstod jag att det beror på vem man möter och att det kan ta tid. Även min lärare, när jag kom i gång med svenska för invandrare, hjälpte mig att få upp ögonen för detta.

Förväxlade du blyghet och känslokyla?

- Ja, jag var van vid en annan sorts gästfrihet därhemma. Släkt och vänner tillbringar mycket mer tid tillsammans. Det är öppenhjärtigt och allt behöver inte vara perfekt. Man ställer fram det man har. "Har vi bröd, salt och socker är middagen serverad", brukade min farfar säga.

Är det typiskt för ditt hemland?

- Kulturerna skiljer sig rätt mycket i olika delar av landet, så det är svårt att säga vad som är typiskt. Där jag växte upp är till exempel kvinnans position mycket starkare än i de norra delarna. I norr finns det fortfarande familjer där de äldre inte vill tillåta flickorna att gå i skola. Därför blir det ofta en konflikt mellan de som utvandrar och de som stannar kvar. De som flyttar får nya värderingar.

Just slitningarna mellan gammalt och nytt, mellan förr och nu, är något Violeta flera gånger återkommer till när hon berättar om sitt gamla hemland. Mycket har hänt sedan regimens fall och förändringarna är som sagt inte smärtfria.

Ett av hennes exempel är hur den nu fria livsmedelsimporten har drabbat små, lokala producenter:

- När jag var i Albanien 2012 såg jag att min pappa hade sågat ner flera av sina vinrankor och äppelträd. Varför? undrade jag, och förklaringen var förstås att han inte längre lyckades sälja all frukt. I städerna har de flesta börjat köpa importerade varor i stället.

Ett annat exempel är utbildningssystemet. På hennes tid var det gratis att gå i skolan. Nu kostar det och begåvade människor går sysslolösa medan rika i princip kan få vilken utbildning som helst, oavsett förmåga.

Det har gått så långt att föräldrar till elever i grundskolan numera köper höga betyg till sina barn. Hennes syster, som lärare, får ständiga erbjudanden. Fast hon tillhör de ståndaktiga.

- Det går inte ihop, säger Violeta. Man måste ha utbildning för att få jobb, men en utbildning kostar och utan jobb har man inga pengar. Det är ett annat land än det jag en gång bodde i.

Kommer du någon gång att återvända?

- Det vet jag inte. Det skulle nog bli svårt att känna sig hemma, när så mycket har ändrats, och hursomhelst så ska min dotter få växa upp i Sverige.

Men saknaden finns där, som hos de allra flesta som bytt land. Hon beskriver den i första hand som en längtan efter släkten, grannarna, vännerna - det öppenhjärtiga, sociala umgänget.

Det är en dubbel känsla, för samtidigt har Göteborg blivit alltmer en hemstad i ordets rätta bemärkelse. Hon och familjen bor i egen lägenhet sedan 2008. Hon har fått nya väninnor. Hennes söner har flyttat hit. Och när hon numera åker spårvagn är det inte för att upptäcka stan utan för att hämta och lämna dottern, som precis har börjat i första klass.

Det är kort sagt vardagen som har infunnit sig.

- Jag har landat nu, säger hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!