Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur svårt är det att skilja på vits och humor

Är detta en bok eller - ett slags arkiveringsarbete? Ove Haugen letar Göteborgsvitsens betydelse för det undermedvetna i Jonas (J) Magnussons och Cecilia Grönbergs  tunga mastodontprojekt.

För sju år sedan skrev jag om Jonas (J) Magnussons och Cecilia Grönbergs bok Leviatan från Göteborg. Den bjöd på bitvis fascinerande läsning, men en del av resonemangen runt den val professor August Malm bevarade för eftervärlden framstod som svårbegripliga. Därför bad jag filosofie doktor Torkel Hagström på Naturhistoriska museet reda ut begreppen. 

 – Du kan vara lugn, sa han. Vi på museet fattar inte heller.


Det enda vi lyckades utreda var VARFÖR inte ens professionella ”valarbetare” kände sig hemmastadda i texten. Orsaken var författarnas i och för sig beundransvärda vilja att sammanlänka vitt skilda ämnen – vilket också manifesteras i deras senaste verk: Witz-bomber och fotosken

 I jämförelse med Witz-bomber framstår dock Leviatan som en nätt liten pocketbok att plöja igenom under ett par timmar på stranden.


Witz-bomber funkar å andra sidan som tyngd på filten ifall det blåser upp. Inte ens stormen Gudrun rubbar dessa dryga 2,4 kilo (jag har vägt den) med 968 sidor finstilt text och en grafisk form som verkar sträva efter svårast tänkbara läsbarhet.

 Och innehållet? Det är inte en biografi över Aron Jonason, som levde och verkade i Göteborg mellan 1838 och 1914. Det är inte en fotobok. Det är inte en avhandling om Göteborgsvitsen med utgångspunkt i Sigmund Freuds studie Vitsen och dess betydelse för det undermedvetna. Det är alltihop och mer därtill på en och samma gång.

 Men vem ska läsa boken? Pekar författarna finger åt mig? 


Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den drivkraft som ligger bakom ett sådant mastodontprojekt. Kanske ska projektet helt enkelt betraktas som ett arkiveringsarbete. Kanske får Witz-bomber ovärderlig betydelse för historikern med inriktning på Göteborgiana, för författaren som skriver den biografiska romanen om Aron Jonason, för psykologen eller språkvetaren som ägnar sig åt vitsens betydelse.

 För mig är den största behållningen resonemanget runt vitsen som bärare av dubbelbetydelser, som ihopkopplare av olika delar av medvetandet. 

 Jag känner igen tankarna, i annorlunda tappning, hos nutida komiker och författare, varav Amos Oz är bland de mest kända. De hävdar alla att humor, genom kravet att betrakta ett fenomen ur olika synvinklar, motverkar fanatism.


Jonasson och Grönberg gör emellertid – med stöd i Freud – en för mig svårbegriplig åtskillnad mellan humor, komik och vitsar. Möjligen har jag missat något på grund av ren utmattning efter sjuhundra sidor. Men inget nämns om Victor Raskins avhandling Semantic Theory of Humor från 1984, där det hävdas att ALL skämtsamhet är uppbyggd enligt en modell som rymmer två berättelser, en väntad och en oväntad, sammanfogade av en gemensam länk.

 Raskin saknas med andra ord i Witz-bombers annars så grundliga teoretiserande runt verbala kvickheter. 

 Jag skulle gärna se Semantic Theory of Humor applicerad på en äkta Göteborgsvits, som exempelvis den om Jonasons båttur till Marstrand med kung Oscar den andre:


Kungen pekade på några fiskmåsar och frågade:

 ”Du, Aron, kan du säga mig i vilken ton fiskmåsarna sjunga?”

 ”Nej, ers majestät, men det är väl något av 'Måsart'."

 ”Nu var du blixtrande, Aron!”, utropade kungen.

 Varpå Aron svarade:

 ”Blixtrar den ene så Oscar den andre.”


Hur skulle Raskin reagera? Kanske är det inte alls så svårt att skilja mellan humor och vits.


Ove Haugen

kulturen@gt.se

FAKTA

JONAS (J) MAGNUSSON/ CECILIA GRÖNBERG Witz-bomber och fotosken. Aron Jonason - vitsare, fotograf, tidningsman, poet | Glänta produktion