Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hur lät musiken på medeltiden?

FAKTA

LÖDÖSE I MORGON
+ 11-12.30 håller Cajsa S Lund föredrag på Lödöse museum om den tidiga medeltida musiken och arkeologiska fynd.
+ 13.30-15.00 pratar Sven Berger om medeltida musik och instrument.
+ 15.30-16.30 samtalar Cajsa S Lund och Sven Berger om medeltida musik och instrument.
+ 17-18 är det workshop i medeltida dans.
+ 19 blir det konsert med medeltida musik och musikgrupperna
Ledu Lekare och Convivium Musicum Gothenburgense.


OM STRÄNGASPELARE
+ Så här skrev Olaus Magnus om strängaspelare i sin ”Historia om de nordiska folken” från 1955:
”Många funnos, som voro så skickliga att traktera cister, fidla, luta och öfver hufvud allt slags strängaspel, att de genom växlande melodier kunde hos åhörarna framkalla hvilka känslor de ville. De kunde efter behag ingifva människor fröjd eller sorg, medömkan eller hat och förstodo att, allt efter som det lämpade sig, fylla deras öron och sinnen med lust eller fasa. Ja, de visade, att i strängarna bodde en sådan makt, att vid deras toner de närvarande stundom rent af blefvo från sina sinnen.”

Tusen år har gått sedan medeltidens gryning. Epoken varade några hundra år. Då var vattennivån på Västkusten ungefär två meter över nuvarande. Göteborg fanns inte på kartan. Här fanns bara en massa små öar. Bästa sättet att ta sig fram var med båt.
Skriva kunde man inte. Papper fanns inte, och vad skulle man skriva för något? Läsa kunde man inte heller. Fanns förresten inget att läsa. Bibeln var på latin, vanliga dödliga fattade inget och pergament var dyrt.
Jorden var platt, och universums absoluta mittpunkt. Gud hade skapat allt, allt var fix och färdigt, det var bara att gilla läget.
Där ute bland stjärnorna fanns den gudomliga musiken, det visste alla. Varje stjärna hade sin del i den himmelska harmonin, tillsammans med änglarna. Här på jorden var det sämre ställt. Lovprisa Gud var man tvungen till, men i kyrkan sjöng bara prästerna, munkarna, nunnorna och korgossarna. Musiken var bara ett hjälpmedel som bar fram det heliga budskapet.
Ve den som tillät sig att njuta av ekande röstklanger i något stort kyrkorum. Det var en sinnlighet som skulle straffas hårt efter döden. Alla instrument var djävulens påfund och strängt förbjudna i kyrkan.

Få instrument fanns, hursomhelst. Vem hade tid att bygga dem, eller kunskap? Vissla kunde man alltid, och sånger behövde man till att vyssja barnen eller genom rytmen att underlätta tunga arbetsmoment.
Men människan tycks alltid ha haft behovet av att höra och uttrycka sig i musik, att underhålla sig själv och andra, och - inte minst - att ha musik att dansa och leka till. Så blev det även på medeltiden, och mycket av den musik som har överlevt tidens tand är till för att dansas till eller uttrycka den djupaste känslan av allt: den erotiska kärleken.
Hur det lät? Hmm. Utan tvivel ostämt och tunt, med våra mått mätt. Instrumentbyggartekniken var inte så utvecklad. Man använde naturmaterial som påverkades av fukt och värme. Det var instabilt och svårt att stämma. Si och så kunde det även vara med speltekniken, trots att melodierna var relativt enkla. Allting måste man lära sig och kunna utantill, på gehör.
Det var Kajsa Warg-principen som gällde för musiker, att taga vad man haver och veva, tuta, banka, stryka eller knäppa på.

Så småningom utvecklades skråverksamheten med sitt system av mästare och lärlingar, och det var ett framsteg. Tjejer och killar ur hantverkarfamiljer kunde få sig en ordentlig praktisk utbildning och tjäna en hacka på att resa runt och underhålla på de många olika hov. Man kunde också agera lärare åt hovfolk som själva ville spela och sjunga sina egna kärlekssånger.
Lite lönsamt kan det ha varit och det är nu, under 1200-talet, som vi börjar kunna sätta namn på några av upphovspersonerna och deras musik. Sångerna och danserna färdas i Europa och vissa hamnar långt upp i Norden hos oss. Flera hundra år senare samlas ett antal av dem skriftligt, och bevaras på så sätt till oss i eftervärlden.
Nu finns de även inspelade: Piae Cantiones, eller Sacrala Sånger. Kolla på YouTube, med reservation för moderna harmoniseringar, instrumenteringar och tolkningar. Vill du komma så nära ursprungsklangerna det någonsin går, besök medeltidsmuseet i Lödöse i morgon, lördag!

Margaret Myers
kulturen@gt.se