Hjälp till självhjälp!

Publicerad
Uppdaterad
I självhjälpsgenren sitter författarfotot för det mesta på bokens framsida och är i färg. Det ser amerikanskt ut; författarna skrattar, har snygga tänder, snygg solbränna och ser demonstrativt avslappnade ut. Det gör mig mindre välvilligt inställd till böckerna än jag egentligen har lust att vara. Jag tänker: ok, det här må vara storsäljare och tidstecken, men genren kommer aldrig att bli tagen på allvar förrän den slutar att sälja in sig med samma medel som bilskojare gör.
Men marknadsföring är en sak och innehåll en annan, det är inte alltid de stämmer överens. Bland de sju författare som jag har läst finns visserligen de som erbjuder mirakelkurer, snabblycka och orsakssamband som är så förenklade att de knappast ens kan sägas vara samband längre. Men här finns också de som, på olika sätt och nivåer, nog kan ge viss hjälp och lindring åt den som lever med brist, ångest, saknad och inifrån kommande hot.

Ett exempel på den mindre pålitliga sorten är amerikanska Brandon Bays, en världskänd healer som rör sig i det svåra gränslandet mellan nyandlighet och populärpsykologi. I början av nittiotalet fick Bays en tumör, stor som en basketboll, i magen och lyckades på sex veckor mirakulöst bota sig själv utan operation. I ”Resan” beskriver hon läkemetoden som hon numera erbjuder andra i spektakulära seminarium och konsultationer. Utgångspunkten är att emotionella problem lagras i kroppen, på cellulär nivå och att vi under ledning kan göra tankeresor in i olika organ, genom olika emotionella skikt, in till den innersta livskraften, och därmed botas från allehanda sjukdomar och själslig nöd.
Det hela är oerhört vagt beskrivet. Bays pratar om detta att gå in i organen ungefär som om hon gick till Konsum och beskriver fall efter fall som har tillfrisknat mirakulöst – vissa på en kvart! Det är ett resonemang som bygger på den svårsmälta nyandliga tanken om att människan har födslorätt till allt; perfekt hälsa, välstånd och framgång, fullständig frihet… Bara man kommer i kontakt med Källan är det fix och färdigt, menar Brown. Jag vågar inte ens tänka på den ledsnad som väntar den som sätter sig med Browns steg-för-steg-guide där hemma. Tänk att försöka resa in i sin lunga men inte komma längre än till sitt eget ensamma kök.
Är min egen erfarenhet alltid den sanna vägen för andra? Jag är långt ifrån säker. Men Bays och flera andra av författarna verkar tycka det.

I kioskvältaren ”Självkänsla nu!” pratar Mia Törnblom en hel del om sin egen väg från missbruk till ett liv i självkänsla. Också immunologen Sanna Ehdin hänvisar till egna livserfarenheter i ”Sluta kämpa – börja leva” som handlar om att bli från duktighetskrav. Ändå kan de svenska författarna inte på något vis jämföras med Bays. De är inte på långa vägar så grandiosa och nyandliga, mer som snälla vänner som vill mig väl och kommer med råd.
Jag tycker mycket om Sanna Ehdins ton, som är så vänlig och uppriktigt tillåtande. Det är inte livsomstörtande på något vis men en ton kan räcka långt i de här sammanhangen, den kan ge en förhöjd livskänsla, en känsla av att mitt liv är viktigt. Är det inte vad man ytterst söker när man sträcker sig efter självhjälpsboken?
Kay Pollacks ”Att välja glädje”, som är skriven i ett helt annat tonläge, uppfordrande och kategoriskt, har jag svårare för.
Om det nu skulle vara som han säger att vi inte kan styra andra människor, endast oss själva och våra tankar, varför försöker han då styra läsaren genom att hela tiden tala om hur jag ska uppfatta det han säger? Sidorna är ju pepprade med läsinstruktioner som ”Det som följer nu är viktigt att känna till”, ”Gör dig hemmastadd med frågan”, ”Läs för att alltid minnas”.

Hellre läser jag
då Sandy Hotchkiss överlevnadsguide till livet bland narcissister. Men jag då? Här ges en klar beskrivning av det annars så utvattnade begreppet narcissism. Narcissisten, menar Hotchkiss, är i grund och botten en person som inte klarar av att hantera skam; ett perspektiv som är betydligt mer intressant än det som, enkelt, likställer narcissism med själviskhet.
Sandy Hotchkiss är praktiserande psykoterapeut och talar som yrkesperson, snarare än som någon som har varit med om något. Så gör också Marta Cullberg Weston – också hon psykoterapeut – i ”Ditt inre centrum”, och KBT-terapeuterna Susan Tanner/Jillian Ball i ”Att ta sig upp när man är nere”.
I slutänden blir det dessa böcker som jag tycker att det finns mest att hämta i, både i form av konkreta råd och idéer. Hur tar man sig upp ur sängen när man är djupt deprimerad? Tanner/Ball ger svar. Vad är en självbild? Cullberg Weston vet.

Malin Lindroth

kultur@gt.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag