Vad händer med Göteborg - en serie om vår delade stad
Under rekordåren var Göteborg landets snabbast växande stad. Torsten Henriksson var den starke mannen och i början av 60-talet fick han visionen att bostadsproblemen bara kunde lösas om man anlade "Europas Brasilia" i ett skogsområde som hette Angered.
Först att byggas var Hjällbo, som skulle bli drömmen om ett planerat svenskt medelklass-samhälle. För att tillfredställa utländska delegationer som ville se det göteborgska undret var Skolspåret monumentalt anlagt, med betongkonst och tennisbanor mellan husen.
Efter bara fem år kraschade drömmen. I Hjällbo passerade befolkningen och medelinkomsterna sitt maximum redan 1970, men under loppet av bara några år flyttade sedan 20 000 göteborgare till nya villor i Kungsbacka och Mölnlycke. Det var här som utvecklingen startade och som har fortsatt sedan dess, där Göteborg ständigt har klarat sig sämst i hela regionen.
Redan när svårigheterna började var Hjällbo värst utsatt. På några år försvann en fjärdedel av befolkningen och i mitten av 70-talet stod stadsdelen med 40 procent tomma lägenheter. Storstadsutredningen 1989 pekade ut Hjällbo som en av de hårdast drabbade i hela landet. Vare sig man tittade på socialbidragsnivåer, tomma lägenheter eller utbildningsnivåer låg stadsdelen i ett absolut bottenläge.
Det som hänt de senaste två decennierna är att lägenheterna till sist har fyllts på det sätt man en gång i tiden planerade, men på ett sätt som Torsten Henriksson inte hade kunnat föreställa sig i sina vildaste visioner. Befolkningstillväxten är följden av en migrationsprocess som nu konfronterar oss med en utmaning som påminner om den som mötte amerikanska storstäder på 1960-talet.
En av de allra mest allvarliga effekterna av förändringen är att det 1990 fortfarande bodde kvar en liten kärna av svenska medelinkomsttagare i Hjällbo. Under de senaste decennierna har den befolkningen försvunnit, och i dag befinner sig hela stadsdelens befolkning i samma dåliga läge.
Eftersom Göteborg har gott om hyreshusområden med stagnerande inkomster ser vi här - i värsta fall - hur framtiden kommer att se ut i många centrala områden de närmsta decennierna.
Talar man i dag om att situationen förbättrats beror det på att alla förväntningar har sänkts till ett absolut bottenläge. Redan 1989 hade Hjällbo Sveriges högsta andel med utländsk bakgrund, men dagens nivåer som ligger vid 90 procent var helt okända. Naturligtvis skulle det inte vara några problem om integrationen fungerade, men uppenbarligen saknar vi medlen att göra det. Medelinkomsten har fastnat på drygt 10 000 kronor i månaden, och arbetslöshetstalen är de dubbla mot Göteborg. För invandrargrupperna och yngre människor ligger den ännu högre.
Situationen förvärras av att en tredjedel av ungdomarna lämnar högstadiet utan behörighet till gymnasiet.
Hjällbos utveckling har dessutom gott om motsvarigheter runt om i staden. Bergsjön, Hammarkullen, Lövgärdet, Gårdsten, och delar av Biskopsgården och Kortedala har sett en lika dålig utveckling de senaste decennierna. Hur många miljarder som försvunnit ned i bottenlösa "storstadssatsningar" och projekt vet ingen. Det enda vi säkert kan säga är att vi helt klart saknar verktygen att hantera en situation som snart riskerar att bli kritisk.
