Vi sitter och pratar på ett fik i Angereds centrum med fönster mot gågatan. Säkert 20-30 personer hälsar på Karwan Faraj under tiden vi sitter och pratar. De vinkar, lägger handen på hjärtat, ler. Han har många vänner. Är känd för och har prisbelönats för sitt mångåriga arbete med ungdomarna i området. Men hans liv har inte alltid varit så ljust som i dag.
Karwan föddes i staden Kirkuk i norra Irak.
- Jag bodde i ett stort hus med min farfar, mina farbröder, mina föräldrar och mina sex syskon. Farfar var som en slags klanhövding. Hade folk ekonomiska problem eller bråkade med sin fru kom de till vårt hus för att få hjälp och hela släkten hade möte om hur man kunde hjälpa till. Vi ber familjen om råd i min kultur.
Ett kollektivboende omgiven av en stor och varm familj, det låter paradisiskt. Men Karwans barndom präglades också av det irakiska förtrycket mot kurderna.
- Talade jag kurdiska i skolan fick jag en örfil. Och det var olagligt att studera kurdiska. Så jag talar kurdiska, men jag kan varken skriva eller läsa på mitt eget språk.
När Saddam Hussein invaderade Kuwait 1990 gjorde kurderna i norr uppror mot regimen, vilket våldsamt slogs ned av den irakiske presidenten. Nio år gammal flydde Karwan och familjen oroligheterna till ett flyktingläger på gränsen till Iran.
- Vi var nio personer i en vanlig personbil och åt, sov och levde i bilen i nästan en månad innan vi kom fram. Vägen var helt igenproppad av flyende och man hörde hela tiden helikoptrar och flyganfall. Jag minns skriken från en kvinna som hade trampat på en mina och förlorat ett ben.
- Kommer man från de här länderna har man haft en del nära döden-upplevelser. Min pappa är pacifist, men vi hade ändå en Kalasjnikov i bilen för att skydda oss.
Efter några månader i flyktinglägret kunde familjen återvända till Kirkuk, men Karwans pappa hade bestämt sig. För att säkra familjens framtid flydde han till Sverige där han hade släkt. Officiellt hade han åkt till Jordanien för att jobba.
- Det var olagligt att fly till väst. Anhöriga kunde tillfångatas för att utpressa dem som flytt.
Efter två år hade Karwans pappa fått uppehållstillstånd för resten av familjen och 14 år gammal kom Karwan till Sverige. Mötet med svenska skolan blev en kulturkrock.
- När läraren kom in ställde jag mig upp för att hälsa och alla började skratta. Och de kallade läraren för "Pia" och "Kerstin" i stället för "Fröken". Det tyckte jag var respektlöst.
Konflikter hanterades inte heller på samma sätt i Sverige som i Kurdistan.
- Jag var van att reda ut mina egna problem så när en kille retade mig för att jag inte kunde svenska slog jag honom. Och genast blev det möte med mina föräldrar, hans föräldrar, rektor, tolk, socialtjänst ... Det tog lång tid innan jag förstod koderna.
Karwan hade svårt att koncentrera sig i skolan.
- Jag var stökig. Kunde ta någons keps och springa i väg för att det var kul när de jagade mig. Klarade inte att relatera till vuxenvärlden. Skolkade jättemycket.
Karwan gick ut nian utan godkända betyg. Hängde i Nordstan, plankade in på Liseberg eller stökade på Göteborgskalaset med ett gäng killar från Angered.
- Vi kunde vara 20-25 killar från Angered som gick i bredd i samma klädsel, finbyxor, finskjorta, pannband, bomberjacka och bakåtslickat hår. Vi fick utrymme!
Någon började ha med sig knogjärn. En annan kniv. En del började umgås i kriminella kretsar.
- Vi kände oss inte som en del av samhället!
Karwan började i förberedelseklass på Kortedelagymnasiet, flyttades till Hvitfeldtska och sen till Munkebäcksgymnasiet.
- Varje gång jag började på en ny skola tänkte jag att jag skulle ge den en chans, men fortsatte skolka och bära mig illa åt.
Samtidigt hade Karwan började engagera sig i ett ungdomscenter i Angered och fått bra kontakt med en av ungdomsledarna där.
- För första gången kände jag att någon vuxen lyssnade på mig. Och jag började tröttna på det liv jag levde. En kille jag tränade med blev mördad i en gängstrid. Det påverkade mig. Jag hade själv två misshandelsrättegångar som väntade. Men man växer upp.
Karwan bestämde sig för att dra sig tillbaka och fundera ut vem han var och vilket liv han ville ha.
Och han gjorde en femårsplan för att förändra sitt liv.
- Först skulle jag skaffa mig ett jobb. Det var vuxna personer som fått mig att inse att jag skulle göra något med mitt liv. Nu ville jag göra samma sak som för dem som var lika vilsna som jag varit.
- Sen skulle jag skriva en roman om mitt liv. Fixa en egen lägenhet. Börja föreläsa om min historia. Ge ut ett album. Ta körkort och skaffa bil.
Och Karwan genomförde hela sin femårsplan. Fick jobb som skolvärd i Gårdstensskolan. Fick sin historia berättad i Renzo Aneröds roman "Vildsvinet". Fick lägenhet i stan.
- Jag ville bort från de gamla gängen. Hitta mig själv och förändras som människa. Om det var svårt? Det var jättesvårt. Och svårast kanske för att det är så många dörrar som är stängda för den som vill tillbaka in i samhället.
- Många väntar på att du ska trampa genom isen så de kan stå där och peka finger. Men det gav mig motivation.
Och den stökige kille som skolkat sig genom skolan lyckades så väl att han 2006 blev vald till årets ungdomsledare av Rotary och fick ta emot pris av kungen.
- Mina föräldrar trodde inte på mig när jag ringde och berättade.
31 år gammal är Karwan nu på god väg att genomföra sin andra femårsplan. Han har skapat ett eget utbildningskoncept för ungdomar som ska testats i en kommun i Västsverige. Och han driver ett projekt där ungdomar får berätta sin historia genom film eller på scen.
I Kurdistan har han varit tillbaka tre gånger sedan flykten.
Vad kan du sakna från ditt gamla hemland?
- Det finns en väldig gemenskap i Kurdistan. Dina grannar är en del av familjen. Man ställer upp för varandra på ett helt annat sätt än i Sverige. Det kan kännas påträngande ibland, men är ändå bättre än att människor känner sig ensamma och inte lyssnade på.
Och vad har du fått med dig av livet i Sverige som du inte skulle fått i Kurdistan?
- Jag har mött världen här i Angered. Mina barndomskompisar i Kirkuk tycker det är konstigt att jag kan vara vän med kosovoalbaner, serber, makedonier, araber ... Men vi hänger ju på samma fritidsgårdar, går i samma klass i skolan, jobbar på samma jobb. Den mångfalden finns inte i Kurdistan.
- Sen njuter jag också av friheten att kunna bejaka min egen kultur. Här i Sverige finns kurser i kurdisk litteratur, medan jag i Kirkuk inte ens hade rätt att prata mitt eget språk.
