Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här ska konsten ge lugn och trygghet

Keramikkruka av Eva Bengtsson en trappa ner från Sahlgrenskas huvudentré.
Hur påverkas konsten av var den är placerad? Hur väljer man konst för olika platser? Och hur påverkar konsten oss? Det är temat för kulturens serie om offentlig konst. I dag: Sjukhuskonst.
För några år sedan blev jag inbjuden till en konferens som föreningen Forum för vårdbyggnadsforskning anordnade i Göteborg, en sammanslutning av arkitekter och vårdanställda speciellt intresserade av fysisk miljö inom vård och omsorg.
De önskade ett utanförperspektiv på ämnet, och jag berättade om mina egna erfarenheter som vårdkonsument. Om hur jag som fyraåring vid en sjukhusvistelse fann trygghet i det lilla provinssjukhuset i rött tegel med murgröna klättrande längs med väggarna. Om hur jag och sambon som blivande föräldrar valde det mer småskaliga Mölndals sjukhus framför Östra sjukhuset, trots att Östra har större resurser att sätta in om komplikationer skulle tillstöta.
Känslan av en trygg, ombonad miljö är ibland lika avgörande som de konkreta resurserna, och i förlängningen är konst också en viktig del i skapandet av en sådan miljö. I boken Kvinnokliniken UMAS, om den nybyggda kliniken i Malmö, beskrivs konsten med hjälp av ord som ”värdig”, ”lugn”, ”försiktig” och ”beskyddande”.

Konstsamordnaren Brita Bahlenberg bekräftar de här tankarna. Hon är en av fem anställda i Västra Götaland som ser till att investeringsregeln för nybyggnationer inom vården efterlevs. En procent ska gå till konsten.
– Konsten ska verka lugnande och stimulerande, och öka trivseln. Sen uppkommer ju ständigt frågan om hur provocerande konst får vara, och svaret är förstås alltid individuellt.
Föresatserna ska inte enbart kommuniceras från arkitekter och konstsamordnare till patienter. De anställda i vården är viktiga både som målgrupp och mellanled.
– När vi har hängt ett nyinköpt verk är det viktigt att kunna presentera det för personalen. Berättar hur vi tänkt och därmed förankra det bättre hos var och en.
– Jag måste också skapa förståelse hos personalen för att vårdbyggnaden inte är ett privat vardagsrum utan en offentlig byggnad. De vill ofta dekorera sina omgivningar själva, hänga upp privata vykort och utan en övergripande tanke blir det inte så lyckat. Rätt vald konst ger däremot värdighet åt rummet och skapar förtroende för verksamheten.

Konst för konstens skull är med andra ord inget giltigt begrepp inom vården?
– Jo, men sjukhussituationen är lite speciell och det handlar inte enbart om den visuella miljön. Ljud, till exempel. Jag låg på uppvak vid ett tillfälle, och tvingades vakna till hemsk panflöjtsmusik. Man tänker inte på att sånt har betydelse.
Britas berättelse får mig att rysa av obehag. Att vakna till muzakifierad panflöjt skulle troligen kännas som att vakna i helvetet. Så hur känslig måste inte då proceduren vara när konst ska väljas till rättspsyk?
Åke Nordström är projektansvarig för urvalet på de anläggningar som nu byggs i regionen - Brinkåsen i Vänersborg och Rågården utanför Göteborg. Han dementerar att urvalsmekanismerna skulle vara svårare på rättspsyk än på andra ställen.
– Här handlar det mest om praktiska saker som hållfasthet och säkerhet.
Samtidigt bekräftar han att extrema figurativa motiv är uteslutna.
– Man väljer gärna konst som ska ge ett sympatiskt intryck och kanske aktivera, sätta i gång tankar. Men det handlar mer om val av färg och form än om motiv.

Men vilka konstnärer är det då som väljs, på rättspsyk och i vårdbyggnader generellt?
Nordström nämner bland andra Britta Wimnell-Macke och de tidigare Valandeleverna Marie Bondeson och Patric Larsson, vars verk kommer att finnas på Rågården.
Brita Bahlenberg svarar med att visa mig runt i Sahlgrenskas nybygge på Bruna stråket, och i den inglasade gångbron som leder dit från akutbyggnaden möts vi av vackra fönsterutsmyckningar i laminerat glas av Håkan Dahlén.
Sedan stannar vi framför en målning av dansken Anders Moseholm, finansierad av Peab och vald av Brita, och jag får även se trådskulpturer, fönsterpartier i blästrat glas och en vägg i laminerat glas, allt signerat Kent Karlsson.
Karlsson har fåglar som ett återkommande motiv och verken har samlingsnamnet EKG för kråkor och sångfåglar. En viss humor är alltså tydlig, och förmodligen välbehövlig i vårdsammanhang.

Den manliga dominansen i nybygget är dock inte signifikativ för sjukhuskonsten i stort.
– En jämn fördelning eftersträvas både vad gäller stil och kön, men det är lättare att hitta konst av kvinnliga utövare, berättar Brita.
– Det finns fler kvinnor än män i Konstnärscentrum västs presentationsmaterial och kvinnorna är överhuvudtaget bättre på att delta i en utåtriktad gemenskap.
Män är mer solitärer?
– Det stämmer. Många anser sig vara så etablerade att de inte behöver ett nätverk för att nå ut. Och dessutom tar de oftast mer betalt.
Som överallt annars.
– Ja, männen snor åt sig de stora uppdragen och de stora pengarna.

Huvudentrén på Östra som sedan tidigare pryds av en gobeläng signerad André Nemes har fått ny belysning och bakgrundsfärg, och det hela kompletteras i alla fall med en nyinköpt skulptur av Klara Kristalova.
På Sahlgrenskas hemsida säger Kristalova att skulpturen - en sittande flicka och en hund - ”ska vara som en sorts tröst och stöd, någon som sitter och väntar med en”.
Det känns givet att Brita lyfter fram just det här verket. Tydligare än så kan man knappast uttrycka sin ambition för konst inom vården. En ambition fjärran från privata semestervykort. Och ännu längre från panflöjttoner uppstigna ur helvetet.

Ove Haugen
kulturen@gt.se