Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Här kan man prata om grader i helvetet".

deckardrottning. Göteborgs Ingrid Elfberg utforskar i sin andra roman, Tills döden skiljer oss åt, våld i nära relationer. Foto: JENNY SEGERFELT Foto: Ola Kjelbye

Ingrid Elfbergs debut Gud som haver har hittills sålts i 40 000 ex.

I dag recenseras Göteborgs deckardrottnings andra bok, även denna hanterar ett tungt ämne. Våld i nära relationer.

DECKARE

INGRID ElFBERG | Tills döden skiljer oss åt | Kabusa.

 

Här kan man prata om grader i helvetet: Ingrid Elfbergs första deckare handlade om pedofili, den andra handlar om kvinnomisshandel. Jag tyckte att Gud som haver var rätt meningsfullt spännande och språkligt piggare än många andra deckare jag läst, och delvis gäller den åsikten även Tills döden skiljer oss åt. Det tunga ämnet den här gången är alltså misshandlande makar, och det är ingen munter bild som ges av möjligheterna att få stopp på fanskapen. Så här säger bokens huvudperson Erika om offrens situation: "Vi uppmuntrar dom att bryta upp ... ger dom bilden av att uppbrottet är slutet på våldet och hoten." Men så är det inte alls, enligt henne - tvärtom är det när kvinnan begär skilsmässa och besöksförbud som det verkliga helvetet bryter löst.

 

Polisen Erika flyr från Stockholm och sitt råskinn till man, får jobb i Göteborg och tas om hand av kollegan Anna. Problemet är att maken Göran också är polis, vilket gör att han kan hålla koll på henne och dessutom förtala henne inför kollegerna. Han har genom åren blivit trodd medan hennes misshandelsanmälningar har kommit bort. Elfberg anstränger sig för att göra honom övertygande som manipulatör med skådespelartalanger, men han är ändå så pass grotesk att jag har svårt att fatta hur en sån som Erika kan duperas av en sån som han.

 

Parallellt med detta pestproblem löper en mer ordinär polisutredning: en arkitekt på Stadbyggnadskontoret är försvunnen, och ju längre utredningen fortskrider desto klarare blir det att hon är allmänt avskydd - och varför. Det är en intrikat historia om byggnadsmygel på Näset med inslag av utpressning, och i långa stycken berättar Elfberg väl. Hon petar in behändiga ord som välmusklad och stuptrött, har god blick för vardagliga ting och får ibland till direkt behagliga naturbeskrivningar. Knepigare är det med känslorna, som kan övermanna språket när de blir för starka - det kan gälla Erikas fasor liksom hennes varma känslor för Anna och kollegan Per. Som för övrigt verkar vara en okej karl.

 

 

Jan Ceder

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!