Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här har jag fått smaka på frihetsgiftet

Nostalgi. "Min favoritplats i staden är självklart en gammal del, västra Nordstan kring Kronhusbodarna. Jag tycker om skalan först och främst, och gatorna som ringlar upp för berget. Det påminner om min födelsestad Mahiljou, som ligger vid den stora floden Dnepr, och den gamla delen där min mormor bodde i ett hus precis på sluttningen mot floden.". Foto: JAN WIRIDEN Foto: Jan Wiriden

När Mickalai Pimashkow föddes var hans hemland en del av det kommunistiska Sovjetunionen. Det officiella språket i landet var ryska, den vitryska republiken var en del av den stora, centralstyrda sovjetiska statsapparaten där avvikande politiska åsikter och religion var bannlyst.

Vitryssland

FÖDD I: Mahiljou, Vitryssland.

BOR I DAG: Vasastan.

ÅLDER: 56 år.

GÖR: Arkitekt.

MODERSMÅL: Vitryska.

PRATAR ÄVEN: Ryska, svenska, engelska och polska.

FAMILJ: Singel.

FAVORITPLATS I GÖTEBORG: Västra Nordstan.

TID I SVERIGE: 13 år.

På söndag: Möt Shan Llewellyn Jones från Wales.

ÄR: Ett land i Östeuropa.

GRÄNSAR TILL: Ryssland, Ukraina, Polen, Litauen och Lettland.

HUVUDSTAD: Minsk.

STATSSKICK: Republik, men styrs i praktiken auktoritärt och enväldigt av president Aleksandr Lukasjenko utan respekt för grundläggande demokratiska rättigheter som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

STORLEK OCH BEFOLKNING: På en yta som motsvarar knappt halva Sverige bor cirka 9,5 miljoner invånare.

FÖRVÄNTAD LIVSLÄNGD: 72 år.

OFFICIELLT SPRÅK: Ryska, vitryska (belarussiska).

RELIGION: 60 procent rysk-ortodoxa, 15 procent katoliker och resterande unierade kyrkor.

DET VISSTE DU KANSKE INTE: Vitryssland var en del av det litauiska storfurstendömet, som gick in i union med Polen 1569. När Polen delades i slutet av 1700-talet, blev Vitryssland en del av Ryssland. Efter ryska revolutionen blev Vitryssland införlivat i Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Vitryssland självständigt. Namnet Vitryssland (som är en direkt översättning av landets namn på ryska - Belaja Russija) används fortfarande officiellt i Sverige. I många sammanhang använder man nu även landets vitryska namn, Belarus. Vilket man väljer kan ibland vara en politisk markering.

I GÖTEBORG BOR: 130 personer från Vitryssland.

Tidigare delar i serien

Afghanistan, Algeriet, Argentina, Armenien, Australien, Bangladesh, Baskien, Belgien, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Brasilien, Bulgarien, Burma, Burundi, Chile, Colombia, Costa Rica, Cypern, Danmark, DDR, Dominikanska republiken, Egypten, Elfenbenskusten, England, Eritrea, Estland, Etiopien, Filippinerna, Finland, Frankrike, Färöarna, Gambia, Gaza, Georgien, Ghana, Grekland, Hongkong, Indien, Indonesien, Ingermanland, Irak, Iran, Irland, Island, Israel, Italien, Jamaica, Japan, Jemen, Jugoslavien, Kanada, Kamerun, Kap Verde, Kenya, Kina, Kongo-Brazzaville, Kongo Kinshasa, Kosovo, Kroatien, Kuba, Kurdistan, Kuwait, Lettland, Libanon, Liberia, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malawi, Marocko, Mexiko, Moçambique, Moldavien, Montenegro, Nasaret, Nederländerna, Nepal, Nicaragua, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Palestina, Peru, Polen, Portugal, Rumänien, Rwanda, Ryssland, Schweiz, Senegal, Serbien, Sierra Leone, Singapore, Skottland, Slovenien, Slovakien, Somalia, Sovjetunionen, Spanien, Sri Lanka, Sverige, Sydafrika, Sydkorea, Syrien, Tadzjikistan, Taiwan, Tanzania, Thailand, Tjeckien, Tjeckoslovakien, Trinidad och Tobago, Tunisien, Turkiet, Tyskland, Uganda, Ukraina, Ungern, Uruguay, USA, Venezuela, Vietnam, Zambia, Zimbabwe, Åland, Österrike, en assyrier från Irak, en rom från Rumänien, en tornedaling från Pajala, en judinna från Hisingen, en same från Jämtland och en sverigefinne från Göteborg.

Ska vi skriva om dig?

Har du en historia att berätta om dig själv, ditt hemland och ditt liv i Göteborg? Eller har du en vän som skulle passa i vår serie?

Skriv till GT-kulturen, Box 417, 401 26 Göteborg. Ring 031-725 90 36. Eller mejla kulturen@gt.se

FAKTA

... arkitektur i Sovjet: "När det gäller arkitektur hamnar ämnet någonstans mellan estetik och teknik. I Sovjet klarade industrin inte att producera supermoderna byggnadsmaterial, så därför var alla arkitekter begränsade. Man kunde rita allt möjligt, fantasin är ju obegränsad, men självklart måste man koppla sig till byggmaterialmarknaden. Första skissen var drömidén, sedan började man prata med de andra specialisterna och då föll alla drömmar bit för bit. Slutligen blev det en halv idé kvar.

... första intrycket av Sverige: "Det var ett väldigt välorganiserat och rent land. Jag var förvånad över att det var så rent på landsbygden, där vanliga människor bor."

... påverkan utifrån: "Om man jämför situationen i dag i Sverige och i Vitryssland, har Vitryssland inte påverkats så mycket utifrån av invandring som Sverige. Jag tycker att det är ett jättestort plus! Nu känns det att det är för mycket invandring i Sverige. Man måste ibland bli lite hårdare, man kan inte rädda hela världen."

... hemkänsla: "Den svåraste perioden var de första tre, fyra åren. Jag kände mig verkligen mellan två länder och två hem och längtade hem hela tiden. Sedan började det ändras. Jag började prata svenska bättre, och förstod vad alla människor sade överallt. Jag började tänka på svenska, hörde vad människorna sade i trafiken, i affären."

Familjen var en ganska vanlig familj, med föräldrar som arbetade på fabrik, och tre barn som uppmuntrades att studera hårt för att kunna få bra jobb i framtiden. Mickalai drömde om att bli läkare, men hans mamma riktade med varsam hand honom åt ett annat håll.

- När jag fyllde 14 började mamma orientera mig mot den här utbildningen. Och jag följde hennes råd. Jag tror att hon kanske kände att jag var en skapande person, säger han. Jag har bland annat läst på musikskola och konstskola.

Så 19 år gammal flyttade han från födelsestaden Mahiljou till huvudstaden Minsk för att läsa till arkitekt. Det var en stor omställning. I Mahiljou hade familjen ett eget hus, men i Minsk fick Mickalai uppleva storstadens trångboddhet.

- Vi bodde fyra personer i ett rum på 20 kvm, hade gemensamt kök och gemensam toalett i ett studentboende. Det var fruktansvärt, verkligen, en chock! Det var väldigt trångt, men jag var ändå tacksam att jag hade fått det boendet eftersom det var så svårt. Det var problem, precis som i Göteborg nu, att hitta någonstans att bo.

Studierna gick bra. När han presenterade sitt examensarbete - ett konserthus för centrala Minsk - fanns representanter för det stora arkitektinstitutet på plats för att lyssna, och efter examen 1982 erbjöds han jobb där.

- Min första arbetsplats var ganska avancerad. Det var den centrala institutionen, som kallades Arkitektinstitutet - ett enormt stort hus, 12 våningar och bortåt 800 anställda. Det var en fabrik för att producera byggnation, säger Mickalai.

Men där, precis som på alla organisationer, fanns också en lokalförening för kommunistiska partiet och hård kontroll över att människorna som arbetade där verkligen höll sig inom ramarna som den sovjetiska staten satt upp. Den lokale ordförande i ungdomsorganisationen Komsomol pekade upprepade gånger ut Mickalai inför institutets ledning, som en person att hålla ögonen på.

- Jag blev pressad, så fruktansvärt pressad, och till slut tvingades jag byta jobb till en annan institution som arbetade i mindre skala, berättar han. Jag kommer från en troende familj på mammas sida. Hennes far var präst och mördades 1939 efter att ha fängslats bara på grund av att han var präst. Jag har kopplats till kyrkan hela mitt liv på grund av mormor, men under sovjettiden var det fruktansvärt svårt. Omöjligt. Min mormor var livrädd hela sitt liv att det skulle hända något med familjen på grund av religionen.

I det kommunistiska Sovjetunionen var religion bannlyst. Kyrkorna förvandlades till lager, möteslokaler eller stängdes. Officiellt fanns det inga religiösa i landet, men i själva verket fanns det fortfarande både aktiva präster, kyrkor och församlingar även under sovjettiden. Det var dock inte helt riskfritt.

- Nej, det fanns inte någon religion, officiellt sett. Men på 1980-talet började jag gå till kyrkan öppet. Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra det. Jag var aldrig rädd, men självklart påverkade det mig psykiskt, säger Mickalai.

Och inte bara psykiskt. Det påverkade också hans möjligheter att forska, utbilda sig vidare och avancera inom det stora arkitektinstitutet. Droppen kom när han kallades till personalkontoret, och där inte bara mötte personalansvarige på institutet - utan även representanter för KGB, den hemliga polisen.

- Sättet de arbetade på var hemskt. Jag hade ingen aning om det innan. Först erbjöd de mig att samarbeta med dem och informera om vad som hände inom kyrkan. Jag förstod att de avlyssnade min telefon, eftersom de berättade saker som jag aldrig hade sagt till någon. Detta hände tre, fyra gånger, säger Mickalai.

- Men jag hade en känsla inom mig, att jag inte var över gränsen för att de skulle gripa mig och fängsla mig, fortsätter han. Jag hade inte gjort någonting! Jag har inte mördat någon, jag är inte kriminell.

Det var också religionen som på sätt och vis förde Mickalai till Sverige. Han sjöng i en kyrkokör, och under en körfestival i Polen träffade han en vitrysk kvinna som hade ett stort engagemang för föräldralösa barn och kontakter i väst. Mickalais församling arbetade med ett barnhem för förståndshandikappade barn, och tack vare hans nya väns västkontakter ordnades Annedals församling ett sommarläger i Rörtången 1996 för dessa barn. Mickalai följde med som tolk.

- Egentligen visste jag ingenting om Sverige. Jo, rent geografiskt, var det ligger, men inget mer. Jag visste att det var ett nordland, väldigt kallt, med vita isbjörnar överallt. Så jag var faktiskt förvånad över att det var så varmt. Vi badade i havet och barnen var så lyckliga. Det var fantastiskt, säger han.

I fem års tid lade Mickalai sin semester på att åka med barnhemsbarnen till Sverige. Det fanns också ett annat skäl - han hade träffat en svensk kvinna, som var diakonissa i Smögen. De båda fattade tycke för varandra, höll kontakten, hälsade på varandra, och till slut bestämde de sig för att gifta sig. I november 2001 lämnade därför Mickalai miljonstaden Minsk för lilla Smögen, där hans fru arbetade.

- Det var som om jag hade hamnat på en båt. Det var mörkt och var storm, en chock, verkligen. Och ingen människa. Vi hyrde ett hus på bryggan, alla hus var tomma och mörka eftersom det var sommarhus för lite rikare människor, säger Mickalai.

- Nej, det var inte lätt att flytta, rent mentalt, fortsätter han. Jag hade allt, egentligen. Jag hade köpt min lägenhet redan, hade jag ett väldigt bra arbete och starka relationer med min familj. Men jag trodde att jag skulle få jobb direkt när jag kom till Sverige. Såpass stora ambitioner hade jag.

Han studerade på SFI för att lära sig svenska, skickade in sina papper till Högskoleverket som godkände hans arkitektexamen från Minsk och fick efter ett år en praktikplats på ett arkitektkontor i Göteborg. Tillsammans med sin fru flyttade han till Sävedalen i Partille, där de fått hyra en lägenhet i ett tvåfamiljshus.

Numera arbetar Mickalai i det offentligas tjänst, som bygglovsarkitekt i Alingsås kommun. Han har varit med om många upp- och nedgångar under sitt yrkesliv, från Sovjetunionens kollaps 1991 då alla statliga institutioner, som arkitektinstitutet där han arbetade, slutade fungera till den ekonomiska nedgången i väst på 2000-talet som påverkade byggmarknaden stort och gjorde många arkitekter arbetslösa.

- Det här är lite annorlunda, men jag trivs för jag älskar att jobba med människor. Det är ett väldigt levande jobb - telefonsamtal, besökare, säger han. En del är administration, men en del handlar om arkitektritningar. Det är inte stora skisser, men jag har fortfarande en penna i min hand.

Livet har förändrats även på ett annat sätt. För två år sedan gick Mickalai och hans fru skilda vägar, och han flyttade till en lägenhet i centrala Göteborg. I en sådan situation upptäcker man allt möjligt om sig själv - som var man hör hemma.

- Ja, jag är verkligen bunden till Sverige. Nu har jag smakat på det här frihetsgiftet, då är det svårt att acceptera något annat, säger han. Jag har mina rötter i Vitryssland, alla släktingar och vänner, men jag vet inte hur jag skulle kunna acceptera att leva där. Någonstans i mitt hjärta och hjärna är jag kvar där, men nu känns Göteborg som hemma.

 

Marie Oskarsson

Kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!