STATENS MUSEER FÖR VÄRLDSKULTUR
Statens museer för världskultur är en enrådsmyndighet. Det betyder att chefen, Sanne Houby-Nielsen inför regeringen ensam bär ansvaret för verksamheten. Hon har tagit det på allvar. Medarbetarenkäter och personal vittnar om en organisation som präglas av toppstyrning in i minsta detalj och där kritiska röster tystas eller slutar.
Det börjar inte bra. Vi hinner knappt slå på inspelningsfunktionen på våra smarta telefoner (jo, den som ska intervjuas spelar också in) och lägga dem på bordet innan Sanne Houby-Nielsen kallar mig för terroristaktig. Jag har bett myndigheten redovisa kostnaderna för de utlandsresor hon gjort som överintendent. Hon säger att 1 100 poster i så fall måste gås igenom och det finns det inte resurser till. Det är därför jag inte fått ut något material och det är också därför jag för stunden inte har några frågor om hennes utlandsresor.
I stället utgår jag i huvudsak från ett par medarbetarundersökningar och närmare 20 intervjuer med skyddsombud, medarbetare och före detta medarbetare när jag ställer mina frågor till Sanne Houby-Nielsen. Sammantaget har jag fått en bild av att Statens museer för världskultur, med tre museer i Stockholm och ett i Göteborg, ner i minsta detalj är en toppstyrd organisation där kritiska röster tystas och där medarbetarnas förtroende för myndighetens ledning är lågt. Ingen av de personer som intervjuats har gett någon annan bild.
Av rädsla för repressalier vill de flesta vara anonyma. Men några vågar träda fram. Klas Grinell, intendent och skyddsombud på Världskulturmuseet, säger till exempel så här om toppstyrningen på myndigheten.
- Det är en utbredd känsla, visst är det så.
Egentligen räcker det med att läsa de två medarbetarenkäter som GT tagit del av - en som gjordes av Saco 2012 och en som gjordes av myndigheten hösten 2013. Förtroendet för ledningen är lågt i båda enkäterna och de fria svaren vittnar om "maktkoncentration till ÖI", "terrorvälde", "bristande transparens" och "ÖI bör väl inte ha så stor delaktighet i allt".
I en kommentar till den senaste enkäten skriver också myndighetens HR-chef Ingemar Herdenberg ( 2013-11-14) att det finns "flera förbättringsområden, framförallt kring chefernas roll i ledningsgruppen". Uppföljningsarbetet verkar dock inte ha riktats uppåt i organisationen.
- Det är en korrekt analys. Det kvarstår en del problem absolut, säger Klas Grinell.
Men det har blivit bättre. Under förra året etablerades ett systematiskt arbetsmiljöarbete på myndigheten. En arbetsmiljökommitté bildades, riktlinjer och rutiner upprättades och en medarbetarenkät genomfördes.
- Det är den första myndigheten någonsin gjort och den har jag tagit initiativ till, säger Sanne Houby-Nielsen.
Men det tog tid. Sanningen är att facket, som länge tryckt på tröttnade på att vänta och gjorde en egen medarbetarenkät bland sina medlemmar redan 2012.
- Jag vet inte vad den dåvarande personalchefen hade för relation med facket, men jag har haft som önskemål att få göra en enkät.
Efter fackets alarmerande enkät tillsatte Sanne Houby-Nielsen en mindre utredning av arbetsmiljön på Världskulturmuseerna. Uppdraget gick till två konsulter varav en, projektledaren Lennart Cagnell, tidigare ansvarat för rekryteringsprocessen av Sanne Houby-Nielsen. Såg hon inga risker för trovärdighetsproblem?
- Nej.
Resultatet redovisades bara för myndighetens ledning. Facket ville också se resultatet, men fick inte. Varför?
- Det är så många år sedan. Jag kommer inte ihåg.
I myndighetens nästa enkät från 2013 anger 48 procent att det förekommer mobbning eller diskriminering. Varför är det så?
Sanne Houby-Nielsen säger att siffran är motsägelsefull.
- Nästan alla, 92 procent, trivs med sina arbetsuppgifter. Det är ett otroligt bra resultat.
Men när man sedan frågar dem om de blivit mobbade så säger de, "nej jag har inte blivit mobbad, men jag känner en på en annan enhet som blivit det".
Hon tror att mycket har med ryktesspridning att göra. En fördjupad enkätundersökning kring mobbning som gjordes i vår pekar också åt det hållet. I den säger var femte att de har bevittnat att en kollega blivit utsatt för mobbning av en medarbetare, medan var fjärde bevittnat att en kollega utsatts för mobbning av en chef. Var tionde har själv blivit utsatt. De öppna svaren innehåller dock få konkreta exempel.
- Det finns en känsla hos våra medarbetare av att det förekommer mobbning, men det finns inga ärenden. Vi har inte haft en endaste anmälan om mobbning, säger hon.
Men många av de anonyma källorna GT talat med lyfter fram flera exempel på trakasserier, bestraffningar och kränkande särbehandlingar inom myndigheten. Vissa har drabbats själva. Ljuger de?
- Nej, det gör de inte. Upplever de mobbning så är det mobbning. Det är därför vi lägger så stora resurser på det.
Flera skyddsombud vittnar också om att problem finns.
- Ja, jag har pågående ärenden, men jag kan bara prata för mig själv som skyddsombud. Det handlar om psykosociala frågor, säger Anna Fahlén, föremålsantikvarie och skyddsombud.
Som hon ser det hänger mycket av problematiken ihop med överintendentens och ledningens arbete.
- Det finns en otydlighet i organisationen och en överbelastning. Många tjänster är vakanta och kolleger är stressade.
I enkäten från 2013 uppger 42 procent att deras arbete ger upphov till stress som påverkar deras liv i övrigt negativt samtidigt som 55 procent inte anser att information sprids jämbördigt på arbetsplatsen.
- Man upplever det på det sättet. Kommentarer är överflödiga, säger Anna Fahlén.
Men Sanne Houby-Nielsen tycker inte enkäten talar klarspråk här. Återigen säger hon att siffror är motsägelsefulla - de allra flesta tycker att deras arbetsuppgifter är tillfredställande och då kan inte transparensen vara dålig.
Hon tycker inte heller att myndigheten är toppstyrd.
- Det är en myt. Den har aldrig varit så lite toppstyrd som nu. Jag har arbetat i flera år för att det ska vara transparens i våra beslutsstrukturer och våra delegeringar. Och så är det.
Resultaten som visar på ett lågt förtroende för ledningsgruppen då? Nej, inte heller det stämmer.
- Det är faktiskt inte så man ska tolka det, säger hon.
Förklaringen är enkel. I ledningsgruppen sitter chefer vars ansvarsområden sträcker sig mellan två städer och flera museer. Sådana tenderar att få låga betyg.
Men Sanne Houby-Nielsen erkänner att hon har ett kontrollbehov. Alla chefer har det, menar hon.
- När man sitter med det yttersta ansvaret vill man vara säker på att saker går rätt till.
Och rätt ska vara rätt. När myndigheten för några år sedan bytte nummerserie för sina telefoner fick någon annan först nummer ett. Det sägs att Sanne Houby-Nielsen krävde ett byte. Stämmer det?
- Är du seriös?
- Ja visst. Stämmer det?
- Ja, det stämmer fullt ut. Det är fullkomligt normalt.
Under Sanne Houby-Nielsens fyra år som överintendent har många chefer både hunnit komma och gå. Totalt har tio höga chefer sagt upp sig. Ett ord som ständigt återkommer när GT:s källor talar om varför så många slutar är "lojal". Det gäller att vara det till varje pris - inte med arbetsgivaren eller uppdraget, utan med linjen överintendenten driver i olika frågor.
Något utrymme för ifrågasättande finns inte. Så vad väger Sanne Houby-Nielsen in begreppet lojalitet?
- Det som alla andra chefer lägger i begreppet. I alla ledningsgrupper är det viktigt att man är lojal mot de beslut som tas.
Betyder det att man ska vara lojal med dina beslut? Du leder en enrådighetsmyndighet, du har sista ordet.
- Jag hör att du inte har satt dig in i hur våra beslut tas fram.
Att chefer slutar ser hon inte som något problem. Tvärtom. Hon har själv mycket höga ambitioner och en myndighet, som enligt henne själv, har fördubblat besökssiffrorna på fyra år öppnar förstås dörrar för duktiga människor.
- Folk kan göra karriär hos mig. Folk kan utvecklas hos mig. Det är viktigt. Sen är det mitt privilegium och min rätt som överintendent att dra upp riktlinjer för verksamheten.
