Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här blir det dyrt att bo

I snart sex år har den attraktiva ­tomten vid Delsjövägen som SR och SVT lämnade stått öde.
För varje år ökar kostnaden för de l­ägenheter som ska byggas, konstaterar Jan Jörnmark.

Häromåret berättade en representant för det kommunala Älvstrandsbolaget att man helst samarbetade med "...bolag med bred kompetens och ekonomiska muskler. Det kan ofta dröja mellan tre och fem år innan de kan börja sälja lägenheter."

Tre år senare framstår det projekt han talade om som det perfekta exemplet på varför konkurrensen är svag och kostnaderna höga i bostadsproduktionen.

Visionerna som skapade ödetomten vid Stora Torp formulerades redan för ett decennium sedan. Första gången de optimistiska idéerna om att bygga ett "filmkluster i världsklass" på Lindholmen lanserades havererade projektet av kostnadsskäl, men det fick snart en andra chans när Hasselblad kollapsade.

 

Även om Hasselblads tomma hus mer förde tankarna till en glasenklav bland ödetomter än ett livaktigt kluster, återupplivades ändå planerna på en flytt av Synvillan till andra sidan älven. Förhandlingarna mellan kommunen och SR och SVT gick smidigt och redan vintern 2006 berättade stadens största tidning att Göteborgs allra mest attraktiva bostäder skulle kunna stå färdiga vid Stora Torp tre år senare. Sedan verkade det som att ingenting hände, förutom att SVT-ruinen utvecklades till att bli stadens största graffiticentral.

 

Men i rikets andra stad förvandlas ofta gamla nyheter till nya och sommaren 2009 kunde GP åter berätta att det snart var dags för första spadtaget på jättetomten. På Älvstrandsbolaget förklarade man att det framgångsrika arbetet berodde på att "Vi arbetar i det vi kallar Älvstrandsmodellen. Det är ett unikt arbetssätt som innebär att vi som ingår arbetar med en gemensam vision som vi diskuterat oss fram till i samarbete med stadsbyggnadskontoret. Vi drar åt samma håll och när vi kommer till byggfasen är alla väldigt engagerade."

 

I teoriernas värld verkar det förstås rimligt att anta att en process som sköttes av ett kommunalt bolag, en kommunal myndighet och lika kommunala politiker ledde till att man på ett effektivt sätt planerade fram nya bostäder. I praktiken är det snarare motsatsen man ägnat sig åt att bevisa de senaste åren.

 

Ofta har det varit jakten på genvägar som försenat arbetet. I Synvillefallet visade det sig under 2010 att jakten på den gemensamma visionen hade underlättats av att stadsbyggnadskontoret och Älvstrandbolaget helt emot regelsystemet hade anlitat samma konsult. Delar av planeringsarbetet fick göras om och förseningarna ökade ännu mer.

När jag besökte ödemarken i sommar hade kommunfullmäktige till sist godkänt en detaljplan, som därmed nått fram till sin överklagandefas. När det kommer att byggas här vet ingen. Stadsplaneringen har blivit en uthållighetstävling och precis som älvstrandsmannen förklarade för tre år sedan finns det inga små byggföretag som kan klara de förseningar och osäkerheter som kantar processen.

Att slutresultatet blir höga kostnader och utslätad arkitektur får vi helt enkelt acceptera som en självklar del av utvecklingen.

 

Jan Jörnmark

kulturen@gt.se