Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han mötte ett öde värre än döden

SKÄNDADES. White Fox på turné 1873, två år innan han mötte döden i Göteborg och hans kvarlevor därefter skändades av en professor på Karolinska institutet. Foto: FRI TANKE FÖRLAG

Det är inte mer än drygt hundra år sedan en främling som dog på sjukhus i Göteborg kunde utsättas för den värsta sortens skändning.

Malin Lindroth läser boken om pawneeindianen White Fox och hans mardrömslika slut i Göteborg.

Om man går till historieböckerna verkar 1875 ha varit ett ganska stillsamt år i Göteborgs historia. Sju år tidigare hade Centralstationen invigts, med kanonsalut och festligheter. Men 1875, vad hände då? Förutom den hårda vintern kan man lätt få intryck av att livet tuffade på i kända spår för göteborgarna.

Att en främling låg och dog i en säng på Sahlgrenska var ju heller inget som skapade rubriker. Först 120 år senare, skulle det visa sig att hans död - och dess efterspel - var det sista som borde ha fallit i glömska.

 

Han hade anlänt till Göteborg i början av januari, som en del av en underhållningstrupp med pawnee-indianer från USA. Som ung lär han ha tjänstgjort som spanare i den amerikanska armén, en så kallad Pawnee Scout, i det stora siouxkriget. Sedan hade han slagit sig samman med Red Fox och White Eagle för att göra resan över Atlanten under ledning av två svensk-amerikaner, som fungerade som en sorts cirkusdirektörer. I ett Amerika där pawneerna drevs bort från sina nedärvda marker och det traditionella livet var i upplösning, blev resan på alla plan en fråga om överlevnad.

 

I Europa fanns ett sug efter främlingar och "vildar" i autentiska dräkter - ju mer autentiskt desto bättre och mer folkbildande tyckte man - och publiken strömmade till för att se främlingarna sjunga, dansa och skjuta prick. Försäljningen av kabinettfoton à 50 öre styck var god och krigsskjortan av hjortskinn, dekorerad med skalplockar, pärlor och piggsvinstaggar fick publiken att gapa och pressen att spydigt raljera om "rödskinnen" och den ohyggliga sången.

 

"Då man hör deras sånger och ser deras krigsdanser, drager man sig owillkorligen tillbaka utom skalperingshåll", ironiserade tidningen Kalmar den 18 juni 1874.

I Köpenhamn hade det blivit en del bråk om pengar och truppens ledare hade anklagats för att driva pawneerna till tiggeri. I Norge hade man hållit maskeradbaler med indiantema, inspirerade av besökarna. För den exalterade publiken var ett framträdande med truppen alldeles säkert ett tillfälle att mäta sitt värde mot "vildarna". Med föraktet lätt maskerat till intresse stärkte man känslan av att vara en del av den civiliserade världen. "De första röda människorna att korsa Atlanten", lockade pressen.

Turnélivet var slitigt, kantat av bråk och konflikter. Ofta uppträdde man två gånger om dagen och när White Fox började bli sjuk gjordes inga förändringar i schemat. När truppen nådde Göteborg var han så illa däran att han togs in på Sahlgrenska.

Tanken var ju att Göteborg skulle vara den sista anhalten. Man skulle göra några shower på Herr Haglunds annex, före detta Bloms hotell på Östra Hamngatan och sedan resa hemåt. Men väl på plats i Göteborg tog turnén en tragisk vändning och White Fox dog på Sahlgrenska.

 

För en människa som han, som ägnat större delen av sitt liv åt en eller annan strid - i krig och i fattigdom och mot exotiserande blickar - borde döden ju ha kommit som en slutgiltig fred, men våldet var långt ifrån över. Knappt hade White Fox slutit ögonen förrän kroppen fördes till Stockholm för att undersökas av en professor Gustaf von Düben vid Karolinska institutet.

Red Fox's och White Eagles önskemål om att begrava White Fox togs ingen hänsyn till. I stället kom kroppen att utsättas för vad som bara kan beskrivas som en likskändning av värsta sort.

Som vetenskapsman och bärare av tidsandan hyste doktor von Düben ett stort intresse för främmande folkslag och "vildar". Hans livsverk kom att handla om samer - "Om Lappland och lapparne" gavs ut 1873 - men det blev White Fox som blev det mest brutala offret för hans "forskning".

Att mäta och samla skallar var populärt bland dåtidens vetenskapsmän, men Gustav von Düben gick längre. Han lät göra två gipsavgjutningar - en av White Fox huvud och en av överkroppen. Därefter flåddes kroppen och skinnet träddes över bysten - med öronringarna kvar! Resultatet var en mardröm och ett monument över en tid som, i civilisationens namn, tog sig rätten att bli barbarer.

Historien om White Fox hade kunnat sluta där. Med det våldsamma övergreppet och sedan, när tidsandan skiftade, decennier av glömska. Men den här gången tog historien en annan väg. När Göteborgs etnografiska museum, vid sin nyinvigning 1994, ställde ut White Fox skjorta i en utställning fick man skäl att börja fråga sig vad som hade hänt med kroppen. Snart återupptäcktes den makabra bysten.

Under alla år, som bysten stått där, skydd och glömd i ett källarförråd på Karolinska, hade bakgrunden varit okänd. Nu fick White Fox tillbaka sitt namn och läkningen av historien kunde börja.

 

Det skulle ta över ett år. Men till slut, när de byråkratiska kvarnarna hade malt klart kunde man överräcka skrinet med White Fox hud, svept i röd sammet, till representanter för Pawnee Nation of Oklahoma i USA. Den ceremoniella pipan röktes och sedan kunde kvarlevorna äntligen begravas på North Indian Cemetery i Pawnee, Oklahoma. Där ligger han nu och påminner om alla de som offrats i framstegens och civilisationens namn.

Den vita gravstenen av marmor är av samma sort som de man ofta ser militärkyrkogård. En särskild sten för de som äntligen slipper striden.

Källa: "White Fox' långa resa" av Dan Jibréus. Fri tanke förlag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!