Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hallen som fått nytt liv

Ulf Rollofs jättelika bälg kommer att röra sig långsamt. Men se upp! så du inte fastnar i maskineriet.
Nya verk och annan hängning har förvandlat konstmuseets skulpturhall från korridor till rum med liv och rörelse där Kajsa Widegren gärna stannar till.
Skulpturhallen i Göteborgs konstmuseum är en konstig, ekande plats. Minns ni förr - innan ombyggnaden - då man gick alla trappstegen upp från Götaplatsen till en av de gäspande munnarna och klev rakt in i bestens högljudda mage? In i en korridor där Carl Milles-statyerna stod stumma och inneslutna i sig själva.
Det är någonting lite läskigt med skulpturer som så påtagligt inte kommunicerar med varandra: stelnade i en rörelse, för evigt.
Men nej, inget är för evigt. Nu hängs Skulpturhallen om och nytt liv, nya rörelser och nya skulpturer fyller salen.

För första gången används hela takhöjden för Cajsa von Zeipels monumentalstora Seconds in ecstasy. Runt en långsamt roterande stång svingar sig en gigantisk kvinnofigur med platåskor, hotpants och ett mördande uttryck i sitt jättelika ansikte. Extas, jo kanske men också sammanbiten avsky.
von Zeipels skulptur talar både med Nikes klassiska vingar och med Berninis staty av den extatiska helgonfiguren Teresa - tung av sexuella anspelningar. Men i Seconds in ecstasy är sexualitet och sexualisering inte antydd eller förklädd till religiös hängivenhet utan utgör ramen: en pole-dance i rosa skimrande ljus. En hästsvans som piskar, långa slanka ben som akrobatiskt rör sig genom rummet.
Men det är i ansiktet allting händer. Där finns inget inställsamt, inget behagande av andras lust att se och röra.

På andra sidan salen en Ulf Rollof-bälg som också tar upp en avsevärd del av hallens rymd. Det är en utmaning att se bortom bälgens falliska form och slippa uppleva att hela Skulpturhallen förvandlas till ett könens slagfält. Och där hjälper en hel del mindre anslående men väl valda skulpturer till att luckra upp motsättningarna.

Thomas Broomés Äggskalspojken vars fötter så hjälplöst dinglar lite ovanför golvet och som väntar med en fasansfull överraskning för den cirkulerande betraktaren. Eller Lena Cronqvists Skvallerbytta II där ett annat drama utspelar sig i en sandlåda förvandlad till fängelse.

Några Carl Milles-skulpturer har fått stanna kvar och några av de andra äldre skulpturerna också. Kvinnofiguren Ingegerd påminner om andra kvinnoideal där hon står bredvid von Zeipels extatiska dansös. Men nu med mer plats, så att det skulpturala får träda fram.
Och genom de nya verken och den nya hängningen vill man stanna kvar lite längre: inte bara skynda igenom den kaotiska akustiken. Skulpturhallen har nu en chans att bli något annat än en korridor. Den är ju trots allt placerad mitt i museets mage - den är museets centrum.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!