Göteborgs stad dödar glädjen med att dansa

Bara den som har rätt stånd och som går hem tidigt får dansa.

Att leva i Göteborg är att varje dag göra motstånd mot tristessen. Det måste man göra i en stad byggd ovanpå ett träsk. Medan regnmolnen året om hänger svarta som onda andar över hamninloppet fylls staden med dans och musik från små hemliga lagerlokaler och bortglömda skogsgläntor. Så har det varit så länge någon kan minnas. Små besvärjelser mot mörkret.

Men nu har ett större hot vaknat, hundra gånger värre än naturens dagliga piskrapp. Från stora stenkontor väller hemlighetsfulla skepnader, helt klädda i grått. Efter sig lämnar de bara hålögd, färglös menlöshet. Skuggfigurerna har på ett mystiskt sätt stulit allt kul. Rolighetens essens rullar de sen till rökverk, som de röker på kafé Cigarren, mitt på Järntorget, med giriga, djupa bloss. Annars dör de.

Okej, jag medger, jag kan ha läst Michael Endes barnbok "Momo - eller kampen om tiden" en gång för mycket som liten. Jag vet väl egentligen, de grå herrarna som stal människornas tid finns inte på riktigt. Men det hade varit lättare att förstå än den till synes slumpmässiga kamp mot glädje som stadens maktelit ägnar sig åt.

Kommunalrådet Dario Espigas, (S), envisa strävan mot folks rätt att festa tills de blivit trötta är redan modern historia. Ända sen 2013 måste göteborgarna gå hem från krogen klockan 03 på fredagar men 05 på lördagar. Men det räckte inte.

För en månad sedan stängdes medlemsklubben Mythos på Ringön plötsligt ned efter myndighetsmummel om bristande bygglov och brandsäkerhet. Klubben som på rekordtid nått internationell berömmelse och jämförts med världsscener som Berghain i Berlin, en kulturgärning större än aldrig någon Göteborgsopera, tilläts somna in utan ett ord.

Polisen latar sig inte heller. Nyss slog man till mot en välgörenhetsfest för papperslösa flyktingar. Beslagtog både pengar och alkohol. I en intervju med GP antyder man att detta bara är början. Som att polisen inte hade både gängkrig och en av Europas största rekryteringsverksamheter till IS att hantera.

Jag ångrar mig. Det måste vara de mystiska grå männen som vaknat, för det behöver inte vara så här. Politiker och tjänstemän skulle kunna anstränga sig för att underlätta göteborgarnas ärliga försök att skapa ljusglimtar i vardagen. Förenkla regler, se mellan fingrarna, prioritera annat. Men inte.

Någon vill se träskvattnet sippra upp genom asfalten och in i människorna. Någon ser hellre en stad där man dricker två öl under ordnade former på ett ensamt O'Learys i stället för svettig dans tills solen går upp. Hellre kollektiv hemgång lagom till sista filmen på TV4 än mystiska noisespelningar i ett kajskjul vid hamnen. Hellre att folk kollapsar under tillståndsansökningar än håller spontana fester för en god sak.

En dag kommer Dario Espiga att sitta där med en polis och en socialtjänsteman på Järntorget och puffa.

Då vet vi.