Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Göteborg långt från evenemangsstråket

På samhällets botten kan gränsen vara florstunn mot skräckvärlden. Malin Lindroth läser en korsning av fantasy och socialrealism i ett Göteborg långt från evenemangsstråket.

Roman

PÅL EGGERT

"Borde vara död"

Styxx Fantasy.

Till de mest skrämmande - och bästa - skräckberättelser jag vet hör de som placerar hotet inte i monstret utan i människan själv. I historier som Stephen Kings "Carrie" - en favorit! - eller "Århundradets storm" kan en demonisk varelse eller en ond omständighet ge puffen som krävs för att en mardröm ska ta sin början, men det är alltid människans inre våld, hennes mörker och mordiska impulser som kanske legat slumrande i ett helt liv som står för den stora förödelsen.

 

Lite på samma sätt är det i Pål Eggerts nya roman "Borde vara död", en brutalspännande korsning mellan skräckfantasy och socialrealism som utspelar sig i ett Göteborg långt från evenemangsstråket.

Romanen, Eggerts tredje, handlar om Isa, som lever på stadens och mänsklighetens skuggsida. Född som människa, men av olycka deformerad till halvmänniska med en skräckinjagande svans av kotor utstickande under kläderna driver Isa runt på stan, i jakt på det enda som kan stilla hennes hunger: en trasig själ att ockupera och äta upp.

Människor med status och makt kommer hon inte åt. För att ta sig in i en själ krävs en spricka i rustningen där Isa kan böka sig in bland onda minnen och förträngda känslor. Som nyinflyttad på Lundbygården på Hisingen, ett boende för hemlösa, blir det lätt för Isa att hitta nya offer. En stund i Isas manipulerande sällskap, det är allt som krävs för att offren ska drivas till våldsamma självmord.

Att korsa fantasy med socialrealism kan låta vanskligt men visar sig fungera bra; här på samhällsbotten, där så många redan lider av en verklighetsupplösning kan gränsen mot skräckvärlden verkligen vara florstunn.

 

Jämte Isa möter vi Sebastian, socialpedagogen, som så småningom blir Isas vän. Mest spännande är det i romanens första hälft, innan jag riktigt vet vem Isa är och gåtorna tätnar för varje sida. När Isas bakgrund så småningom klarnar och historien övergår i Sebastians och Isas kamp för att återta Isas mänsklighet laddas lite av spänningen ur.

 

På ett sätt gillar jag Eggerts vildsinta blandning av astralresor och huliganslagsmål, Göteborg och evigheten. Samtidigt är det lite synd att berättelsen om Sebastians och Isas vänskap är så fri från komplikationer, mer ett verktyg för att driva historien framåt än en utvecklad relation. Eggert tecknar ett så lyhört porträtt av monsterflickan Isa. Romanen hade vunnit på om relationerna varit lika mångfacetterad.

Var går gränsen mellan människa och monster? Det bästa med Eggerts bok är att den utan att överpsykologisera visar hur flytande skiljelinjen är. Varje monster är en produkt av monstruösa omständigheter: Isa har formats av Janina, ett annat gravrå från Ecuador, som i sin tur har formats av ett ännu större rovdjur: oljebolagen som skövlade naturen som var hennes.

 

När jag lägger ifrån mig boken känns frågan om vem som är mest monster inte ett dyft intressant. Däremot får man skäl att fundera på vad som krävs för att väcka de monsterimpulser som bor i oss alla.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!