Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gatans galleri

Street view gör sig perfekt i den första vårkvällens folkvimmel. Kajsa Widegren ser ett elakt och roligt konstprojekt.
Det går inte att tala om konstprojekt i det offentliga rummet utan att beröra de faktorer som är rörliga, oförutsägbara och som inget eventföretag i världen kan styra över: sånt som vädret till exempel. Det är kanske lite banalt, men man kan börja med att säga att vädret verkligen var på Street views sida idag. Inte bara för att det bjöd på hårdblå himmel och solsken utan för att varje sådan första riktiga vårkväll är sådär banalt underbar och betydelsefull på samma gång.
Det gjorde i alla fall att Avenyn vimlade av folk på ett riktigt Lasse Dahlquistskt sätt när det är dags för Street view att invigas. Och folk är utan tvekan en av de viktigaste ingredienserna i konstprojekt som är lokaliserade till stadsrummet.

Ironiskt nog handlar åtminstone två av verken om att skapa tystnad och avskildhet åt enskilda personer. Gustav Hellbergs Lösning är en glaspaviljong placerad diagonalt över trottoaren på Avenyn.
När man går in i det transparanta huset kan man trycka på en knapp och skapa ett helt ljudisolerat rum åt sig. Tystnadens eventuella frid kompletteras eller störs av den visuella exponeringen som glaspaviljongen ger. En uppmärksamhet som till exempel gatumusikanten som står bredvid bara kan drömma om.
Också Hans Rosenströms verk Tillsammans erbjuder avskildhet åt besökaren. I resterna av en nedlagd butiks- och kaférörelse har han skapat ett ljud och ljusverk där besökarna får gå in en och en. Iscensättningen är minst sagt filmisk. Rummets ljussättning regisserar mig fram till en stol där den förra besökarens rörelse har fått hörlurarna som hänger från taket i stillsam svängning.
 Skräckfilmseffekten av en dold närvaro i rummet fortplantar sig när jag får på mig hörlurarna och föreställningen kan börja på allvar.
Och iscensättningen är verkligen skickligt genomförd, det kan ståpälsen i nacken intyga. Men samtidigt är den övergivna lokalens sorgliga, stökiga patina – komplett med en barock karaktär av kuliss – så hårt regisserad att minnet snart blandar ihop verket med en massa osorterade filmscener.

Konst i det offentliga rummets stökighet måste ha en viss övertydlighet för att fånga in flanörerna. Och när det övertydliga paras med komik och går över en gräns som man inte ens visst fanns där, så blir det en perfekt metod. Som den röda megafonen vid Poseidons mun som är Marianne Lindberg De Geers bidrag till Street view. ”Mamma, mamma!” ropar Poseidon över Götaplatsen och alla som står där och väntar på att teatern ska börja, och över ungdomarna med sina skateboardar. Men konsten får inte störa för mycket. Tidigare idag ropade han högre, så att det ekade mellan husen. Men han fick dämpa sig lite.
Också Maria Lindbergs elaka informationsskyltar och Mats Hjelms mässande ur platsannonsernas plattityder arbetar med komiska tjuvnyp mot den förväntade ordningen och redan här på Göteborgs huvudgata. När den torra rösten i Hjelms During hours talar om vilka egenskaper och färdigheter jag förväntas ha far bohemen i mig upp och önskar sig en ljusskygg tillvaro långt borta från anställningsbarhetens plattityder.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!