Går det att förstå en terrorist?

Pang.

Han riktar ett tänkt gevär i luften mot oss och trycker av.

Den senaste timmen tycks Ilias, en 22-årig kille från en Göteborgsförort, ha bestämt sig för att bli soldat för Islamiska staten. Vi har följt honom längs vägen, som på en snabbkurs för socionomer: från hemmet med den långtidssjukskrivna pappan, via alternativa karriären som kioskrånare och Arbetsförmedlingen där en välintegrerad bosnier (“suedi-wannabe”) erbjuder jobb som lövkrattare.

– Är det inte lite stereotypt, frågar jag min bänkgranne medan skådespelarna kränger av sig scenkläderna för att övergå till rollen som samtalsledare.

Hon kommer från nordöstra Göteborg och vet flera som åkt ner.

– Nej, det är spot on.

Islamiska staten rekryterar

Bara att ställa frågan som pjäsen “Jihadisten” gör – vad får en ung människa att ansluta sig till en terrorsekt? – är kontroversiellt. Under veckan har flera debattörer – utan att ha sett pjäsen – reagerat mot Göteborgs stadsteaters ambition att, med manusförfattaren Johan Grys ord, “förmänskliga terroristen".

LÄS MER: Mer islam är bästa botemedlet mot terror 

Här inne dyker den debatten aldrig upp. Kanske är det för att flera i publiken har varit bekanta med personer som blivit IS-sympatisörer. Under samtalet berättar de om filmerna där svältande muslimska barn varvas med bomber mot amerikanska konvojer. Om de karismatiska rekryterarna som knyter an till ungdomars känsla av att inte kunna identifiera sig som svenskar. Om hur de avskärmar en från det vanliga livet genom att peka ut jobb och kompisar som “dunja” – världsligheter. 

Från scenen försöker skådespelaren Magdi Saleh att jämka samman de olika tankarna till en: 

– Vi måste inse att detta inte är ett problem som är “importerat”, som det ibland påstås. Det är allas vårt ansvar. Det är ett problem i Sverige. Det är svenskt.

LÄS MER: Nalin Pekgul om när hedersvåldet började erkännas som svenskt 

IS ett problem i Göteborg

Mer specifikt kan man säga att problemet är göteborgskt. Göteborg toppar den svenska statistiken över antal invånare som anslutit sig till IS. Drygt hundra personer tros ha åkt ner. 

Men att det är ett göteborgskt problem innebär inte bara att IS sympatisörer finns här. Utan också att deras offer gör det.

– Föreställ dig att man 1944 sätter upp en föreställning på Göteborgs stadsteater om en nazist som jobbat i koncentrationsläger och framställer honom som en förvirrad ungdom.

Robert Hannahs röst skälver av vrede. Han är riksdagsledamot för Liberalerna, inkryssad från Göteborg, själv assyrier. Han har inte tänkt se “Jihadisten”. Det räckte med att läsa om den för att bli förbannad. Delvis är det helt enkelt en fråga om val av fokus, att offren inte bär huvudrollen:

– Det vore en sak om det vore en historisk händelse. Men under ett pågående folkmord har alla ett bärande ansvar att inte förhålla sig neutrala.

LÄS MER: Moderata islamister kan vara demokratins hopp

Även Magda Gad har reagerat

Det kan hända att Robert Hannah (som understryker att han inte vill stoppa föreställningen) hade blivit lugnad om han hade sett pjäsen. Syftet – att få slut på rekryteringen – är närmast övertydligt och offrens perspektiv finns representerat: en av de tre huvudpersonerna i pjäsen skäller ut sina IS-sympatiserande kompisar för att han har släkt som dödats av dem. Men för kritikerna är det inte bara en fråga om tonvikt, utan också om själva bilden av IS-krigare. Expressens krigskorrespondent Magda Gad reagerar på det hon läst om pjäsen och skriver i ett Facebookinlägg:

“I Sverige används begreppet ‘radikaliseras’ om IS-terrorister som om det gällde något man drabbas av helt ofrivilligt, som om man en dag råkade snubbla in i terror och folkmord.”

LÄS MER: Ida Ölmedal om Janouch-debatten 

Man kan delvis förstå skiljelinjen som en fråga om vilken närhet mottagaren har till kriget. I en snårig debatt är det dessutom många som inte kan motstå lockelsen hos en upptrampad stig. Således twittrade exempelvis den notoriskt politiserande debattören Johan Lundberg att "Göteborgs stadsteaters jihadist-pjäs och Johannes Anyurus nya roman är det bakgrundsbrus som gör Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors bidragskonfetti till islamister förståelig". Det visade sig genast att han varken hade sett pjäsen eller läst boken.

Men "Jihadisten" fäster samtidigt ljuset på klassiska dilemman: Går det att beskriva en människa som formad av samhället utan att samtidigt avskriva hennes eget ansvar? Eller måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras? Och om vi ska begripa den – ska vi begripa den som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering?

Makarna Feiler och Hannah Arendt

2004 ryckte den israeliska ambassadören ut sladden till makarna Feilers konstverk “Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet. I ett kar med blodrött vatten flöt en bild på en vacker palestinsk kvinna runt som ett oskuldsfullt segel – hon hade bara några månader tidigare sprängt ihjäl sig själv och 21 andra människor på en restaurang i Haifa. Enligt konstnärerna var syftet att undersöka den hopplöshet som driver en ung människa att begå ett självmordsdåd. Den israeliska ambassadören menade tvärtom att de glorifierade och ursäktade henne.

När filosofen Hannah Arendt 1961 beskrev nazisten Adolf Eichmann som en torr byråkrat i stället för en djävul, väckte det skräck bland läsarna. Inte bara ansågs resonemanget förringa hans ondska – om det stämde skulle han också vara en produkt av den tyska kulturen, och inte bara av den nazistiska. 

Även försöken att begripliggöra vad som hände i huvudet på den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik har tagits upp som argument mot de som kritiserar "Jihadisten". Jämförelsen är kanske den som ligger närmast, men den är inte helt perfekt: I fallet Behring Breivik har man ofta försökt förstå hans ideologi som en produkt av det norska samhället. I "Jihadisten" ligger tonvikten i stället vid sociala förklaringar som utanförskap och diskriminering (även om idéerna också får viss plats). Den sortens sociologiska förklaringar provocerar mer, eftersom de i högre grad står i konflikt med tanken att det är terroristens eget val att bli terrorist – och att han därmed kan klandras för det.

LÄS MER: Per Wirtén knockas av Johannes Anyurus roman 

Men när jag lämnar Göteborgs stadsteater tänker jag att reaktionerna på "Jihadisten" kanske egentligen har mer att göra med hur teatern tar sig an frågorna.

Samma vecka hyllas Johannes Anyurus roman “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” nästan unisont. Även den utspelar sig i Göteborg, där tre unga IS-sympatisörer trär på sig bombvästar och går in i en bokhandel för att skära halsen av en serietecknare.

Vem bär ansvaret?

Också i Anyurus bok får vi följa en radikaliseringsprocess, dels i form av amerikansk tortyr i rättsvidriga fängelser, dels den i ett Sverige där muslimer diskrimineras och alieneras. 

En skillnad mellan verken är moralisk: Hos Anyuru är frågan om överglidande ansvar ömsesidig. Han diskuterar inte bara om ett samhälle som diskriminerar och alienerar muslimer är ansvarigt för de terrorister det odlar – en central fråga i boken är om terroristerna är ansvariga för den islamofoba fasciststat som växer fram i rädslan efter dådet. 

Men den viktigaste skillnaden är den rent konstnärliga: det går inte att läsa "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" utan att för en stund ha varit flickan som väljer att bli terrorist. 

LYSSNA: Per Wirtén, Ida Ölmedal och Anna Hellgren om Anyurus roman

En given mall och ett kallt huvud

“Jihadisten" går en annan väg: skolundervisningens. Skådespelarna betar av sina genom djupintervjuer framforskade förklaringar till radikalisering. Arbetslösheten, den avmaskuliniserade pappan – allt följer en så given mall att det nästan känns som att manusförfattarna vill att man ska hålla huvudet kallt och inte ryckas med. 

Det borde vara mindre provocerande. Men visar sig vara tvärtom.

Tio år efter att “Snövit och sanningens vansinne” orsakat diplomatisk kris funderade kulturjournalisten Dan Jönsson över varför verket lyckades uppröra så många trots att konstkritikerna avfärdade det som platt och direkt. Hans slutsats var: just därför. 

“Konstverket lyckades med något som den konceptuella, postmoderna konsten oftast bara drömmer om – att bryta sig ur den estetiska frizonen."

I klartext: det var inte tillräckligt bra konst för att sätta de politiska reflexerna ur spel.

Det är också “Jihadistens” problem. Det är synd, särskilt om nu materialet är "spot on".

LÄS MER: Låt inte terrorn vinna över Mellanösterns kristna 

Ida Ölmedal är vikarierande biträdande kulturchef på Expressen.