Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Gammal" konst med nya ögon

80- och 90-talets konst i Göteborg var spännande och spänningsfylld.
Kajsa Widegren ser det nygamla med nya ögon och gläds åt sprängkraften i feministisk kritik.
På det konstnärsdrivna galleriet Sub bau visades 1988 en utställning som hette Göteborgs konstmuseum på besök.
Hela utställningen bestod av ett svartvitt fotografi av Götaplatsen, med konstmuseet ståtande höst upp i mitten. Sett lite snett uppifrån ser hela platsen sådär overklig och avfolkad som den brukar beskyllas för.
Fotografiet och själva utställningsprojektet säger något om det spänningsfyllda förhållande som fanns mellan Göteborgs nästan enda konstinstitution och det fria, konstnärsdrivna och kollektiva kulturliv som kämpade för sin existens.

Idag, 2010, har Sub bau sitt eget lilla rum på utställningen om 80- och 90-talens konstliv i Göteborg. Där fylls väggarna av en ostrukturerad samling dokument, bilder, urklipp och utställningsaffischer. En berättelse som kan börja var som helst och som slutar när man inte orkar titta mer och går ut i salen igen.
 
Där finns ytterligare ett tidsdokument: Rum för aktuell konst donerade en hel utställning till museet med sammanlagt 98 verk av lika många konstnärer. Här visas en del av det: strumpbyxor i röd stearin och en korsstygnsbroderad bonad som jag minns som en förbryllande blandning av örfil och blinkning: ”Att leva är att tappa terräng”.
Sedan dess har ju korsstygnsbroderiet tagits i anspråk så många gånger, men det är underbart att bli påmind om hur omskakande en omskakad spelplan kan vara.

Och tre verk av Marianne Lindberg De Geer ger samma effekt. Detta är från början av hennes ”Jag tänker på mig själv”-serie med hennes uttryckslösa ansikte inmålat i Skriet, i ett av Skagerfors självporträtt och en av Schieles kantiga kvinnokroppar.
Skräckfilmskänslan blandas med en visshet om vad det var Lindberg De Geer var ute efter från början. Hur kvinnliga konstnärers kompakta osynlighet i konsthistorien måste ha påverkat varje försök att åstadkomma något.
 
En stor del av utställningen visar kvinnliga konstnärers feministiska strategier. Spelplanens nyordning gjorde det möjligt för så skilda konstnärskap som Nina Bondesons, Charlotte Gyllenhammars och Maria Lindbergs att pricka in och delta i traditionernas sammanbrott.
På en videomonitor kan man få en glimt av hur denna process gick till: nio kvinnor, samtliga studenter på Valand vid denna tid, gör en skulptur av 80 kilo Yell-O. Året är 1991 och filmen visar hur den stora röda kroppen placeras på ett vitt podium, långsamt frigörs från sin form och hur tyngden och vibrationerna får den att välta och falla sönder i bitar som sprids över golvet.
Exaltationen i den kollektiva handlingen går inte att ta miste på. Inte heller det nödvändigt vårdslösa hanterandet av det kroppsliga i en situation där kropp har blivit det samma som kvinna och denna kvinnokropp är synlig överallt. Och samtidigt osynlig, opersonlig, oviktig.
Njutningen i att blanda super-syntetiskt med rörelse som av liv och placera det köttiga, det sönderfallande på den vita kubens upphöjda plats.

Kajsa Widegren
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!