Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Gallus"– hoppet lever bredvid hopplösheten

Pål Börjesson utanför Frölunda torg, i området där han växte upp. I bakgrunden syns Arne Jones skulptur Ställbart universum från 1967. Foto: Leif Gustafsson

Pål Börjesson har valt Frölunda som skådeplats och skildrar kampen för värdighet.

Den 3 september släpps hans debutroman "Gallus", där hoppet lever bredvid hopplösheten.

Debuterar i höst

Namn: Pål Börjesson.

Ålder: 32 år.

Bor: Kungsladugård, med sambo och en son.

Jobbar: Projektledare på Författarcentrum Väst. 3 september släpps debutromanen Gallus på Carl Forsbergs bokförlag.

Jag träffar Pål Börjesson på konditoriet på Frölunda torg. Om några veckor släpps hans debutroman "Gallus", som utspelar sig i miljöerna på och runt torget. Den handlar om en far och två söner, och deras liv vid köpcentrets kant. Med grund i sina egna barndomsmiljöer skildrar Pål Börjesson kampen för värdighet i en stundtals hopplös verklighet.

Pål Börjesson började skriva "Gallus" 2006. Då hade han inte bott i Frölunda på fem år. Boken är inte heller ett försök att värdera och skildra området objektivt, utan det är människorna i berättelsen som står i centrum. Frölunda är skådeplatsen för deras öden. Påls egna erfarenheter spelar in, även om det inte är särskilt mycket som är direkt självbiografiskt.

- Jag vet inte hur mycket som är jag, och hur mycket som är Frölunda. Det är en liten konflikt inom mig. Jag skriver ju bara om mitt Frölunda, inte ditt. På ett sätt handlar ju berättelsen inte alls om Frölunda, säger Pål Börjesson.

Han menar att
det är lätt att fokusera på sociala problem när man skriver om områden som Frölunda, att tänka att romaner som utspelar sig i förorter har ärenden, att de är skönlitterära debattböcker. Men Pål vill inte begränsa sig.

- Det behöver inte finnas en inbyggd god avsikt, utan det kan vara en gestaltning av vad människor är med om, med litterära kvaliteter.

"Gallus" handlar om fattigdom, om att inte ha några egentliga handlingsmöjligheter och att inte kunna göra något för att det ska bli bättre.

- Man är för sjuk eller arbetslös eller har ett missbruksproblem som man inte fixar. Och så kanske man är 62 bast och pensionen är tre år bort, och då har man ändå ganska många år kvar att leva. Hur blir tillvaron? Hur förändras ens psyke? Hur är det att dra sig fram i många år och intala sig själv att läget inte är så illa som det är? Det tror jag nu i efterhand är kärnan i boken, för mig.

Vad känner du när du kommer tillbaka hit?

- Länge var det så att när jag kom hit kände jag mig hemma. Men det behöver inte vara positivt. Jag inbillar mig att det är samma känsla som att komma hem till en småstad som man har lämnat för att mycket var dåligt. Att känna sig hemma och vilja röra sig bort samtidigt.

Du kommer aldrig att bo här igen?

- Nej. Det är en blandning av platsen och det sociala. Krocken mellan affärerna och pengarna och dem som kör hit för att handla, och dem som bara går här och drar. Det gör mig ledsen var jag än ser det. Sedan är det det personliga. Det här är platsen där jag växte upp och det var inte alltid så bra. Och här gick min farsa och drog i många år.

En annan författare som har skrivit skönlitterärt om Frölunda är Rolf Almström. Han flyttade till Frölunda som fyraåring 1965 och blev kvar till 1978. I novellsamlingarna "Sånt man säger" (1990) och "Vanans makt" (1993) samt i romanen "Svart arbete" (2009) är hans gamla bostadsområde en återkommande fond för berättelserna. Han använder sig av de miljöer han tycker om och känner, varav Frölunda är en.

- Om man använder miljöer som man inte känner till blir det mer att man förklarar och beskriver. Men jag vill gestalta. I en värld där man beskriver de lyckliga, rika och framgångsrika är det ett statement i sig att berätta om dem som det inte berättas om, säger han.

Han minns uppväxtens Frölunda med dubbla känslor.

- Det är klart det blir stökigt i ett område när det kommer en massa nytt folk från olika håll. Det uppstår alienation när människor inte vet vad som är deras. Alla var ju nyinflyttade. Samtidigt är jag mån om att försvara Frölunda. Jag vill försvara samtidigt som det har funnits fog för många av de negativa uppfattningarna.

För Pål Börjesson
har skrivandet av "Gallus" varit en sorts frihetsprojekt. Att formulera sig kring en plats, sätta ord och känslor på pränt, är att ta makten över sina upplevelser. I Gallus lever hoppet bredvid hopplösheten.

- Även när man har det riktigt jävligt så kan man ha det bra, en kväll, en måltid. Man ordnar det för sig. I perioder var det också väldigt bra här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!