I natt kom det definitiva beskedet:
Cancern vann. Hon somnade in lugnt och tryggt hemma i sin säng i Smedsbolet på Tiveden.
Under sina 82 år levde Birgitta Stenberg mer än de flesta av oss andra tillsammans. Och hon delade lustfyllt med sig av sitt liv och sina tankar, i texter, målningar och pjäser.
Som när hon skrev ett nummer av tidningen Filmkonst åt Göteborgs filmfestival och berättade hur hon som filmrecensent åt tidningen Arbetaren skulle recensera “Jailhouse Rock” och trodde hon fått störtmens när det var närbilderna på Elvis höftrullningar som satt fart på hennes hormoner.
Eller hur hon i samma tidning avslöjade de falska filmrecensenter som under visningen suttit och skrockat glatt åt filmen “Kopps”, men på filmfesten efteråt rynkade pannorna och klagade över filmens alla brister.
Så roligt jag hade de 13 år vi hann jobba ihop och så glad jag var över alla texter som landade på mitt skrivbord och på GT:s kultursida, lika smarta och roliga och politiska som Birgitta själv.
I sin sista lördagsspalt i november kommenterade hon bitskt hur vänstern och högern i EU-parlamentet gått ihop för att stoppa inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. “Jag är inte förvånad. Det blev inte varannan damernas i Ryssland heller efter revolutionen 1917”, var Birgittas bitska kommentar.
När jag tänker efter hade nästan varenda en av hennes hundratals texter på kultursidan en feministisk knorr oavsett om hon skrev om religion, biodling eller språkets förändring.
Och politisk, som när hon skrev om vad Jesus skulle tyckt om läget på jorden om han kom tillbaka i dag: “Antagligen skulle han ha känt sig hemtam. Orättvisorna är likadana som för två tusen år sedan, despoterna, krigshetsarna, roffarna har inte bytt stil. Det är inte ens säkert att han skulle hålla med oss om att det är ett stort framsteg för mänskligheten att slaveriet förbjudits på papperet. Han skulle lika väl som vi inse att även om slavarna inte längre är officiella så finns de. I Brasilien lever minst 30 000 plantagearbetare som slavar, bevakade av beväpnade vakter. Miljoner kvinnor och barn säljs världen över inom patriarkatets sexindustrier.”
Birgitta var alltid intresserad av språkets förändring och aldrig rädd för att kalla saker vid sitt rätta namn.
“När någon ryter ‘Gee, fuck that piece of shit!’ är Gee inte längre en förvrängning av Jesu namn, fuck ingen uppmaning till en kärleksstund och piece of shit inte en brun hög på trottoaren”, skrev hon i en text om fula ord och skickad med ett PS: “Hejhej från en som vet att kuk och fitta inte platsar överallt, men ändå … Säj till om krönikan är för tuff för GT.”
Så klart vi publicerade!
Nästan ända in till slutet hade Birgitta fullt upp med projekt.
Jag minns hennes fina lilla hus på Åstol där jag hälsade på och hon lärde mig vad “slaskebrygga” var. Hennes roliga 80-årsfest på Åstol. Hur vi såg hennes pjäs om Margareta Huitfeldt tillsammans i teaterladan på Tjörn. Hur hon firade GT:s 100-årsfest med oss på Järntorget. Pratade om sina böcker i vår monter på bokmässan. Medverkade i serien om “Min gata i Göteborg” som sedan blev en vacker soffbordsbok. Var med och firade den med fanfar på nästa bokmässa.
Gjorde klart en textsamling som ges ut på Norstedts i höst. Arbetade med sin sista roman. Ställde ut sina målningar så sent som i maj på Stora teatern i Göteborg under West Pride.
Hon satt där så rakryggad och snygg och det gick inte att fatta hur sjuk hon var.
Hon dog hemma i Tiveden, med sjukvård på plats och omgiven av sina närmaste. Trodde på något sätt på ett liv efter detta. Tyckte döden verkade rätt spännande, även om döendet var jobbigt och det var tråkigt att lämna kvar dem hon älskade.
Jag hoppas hon har rätt om livet efter detta och att döendet var värt vägen dit. Vi som är kvar saknar dig, Birgitta, det finns inte många som du och nu finns du inte mer här på jorden.
