Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fattigdom är att inte ha en röst

Heta känslor. Dagen efter "Uppdrag Gransknings" program fortsatte diskussionen i SVT:s "Debatt". Foto: Anders Wejrot

För en stor del av Sveriges befolkning finns ingen fast mark under fötterna.
Fattigdom i Sverige är att leva sina liv utan minsta förhoppning om att kunna förändra sitt eget eller sina barns liv till det bättre, skriver Ann-Marie Ljungberg och Kajsa Widegren från Föreningen Enastående Föräldrar i Göteborg.

fakta

BARNFATTIGDOM

I höstas blev Föreningen Enastående Föräldrar uppringd av redaktionen på "Barnen" på SR P1. De ville göra ett program om barnfattigdom.

Vi träffar ofta föräldrar - företrädesvis mammor - som lever av ingenting, å andra sidan hör vi minst lika ofta människor säga att det inte finns någon fattigdom i Sverige. Så det är klart att vi blev glada över att bli uppringda av någon som ville göra ett reportage om just fattigdom. Det var bara det att glädjen snabbt byttes ut mot panik. Det var nästan ingen i föreningen som ville ställa upp.

Skälen till att de inte ville ställa upp i programmen var helt förklarliga. Någon låg i vårdnadstvist och kunde inte lämna ut sitt elände offentligt. Några mammor skämdes. Några ville inte kalla sig fattiga. Men i de allra flesta fall ville inte barnen vara med, inte heller ville de att deras mammor skulle vara med.

Ändå blev det till slut ett bra program.

Bättre än Janne Josefssons.

 

Janne Josefsson åker till ett torg någonstans och frågar efter fattiga som vill ställa upp på intervju om hur det är att vara fattig. Föräldrar, som ska stå till svars inför sina barn senare, eller barnen själva, som ska visa upp sina solkiga hemmiljöer för hela Sverige i tv.

Med den sortens undersökning kan man frisera vilka siffror som helst.

I det fina programmet som "Barnen" i Sveriges Radio till slut gjorde om fattigdom, ställde en sextonårig flicka upp under fingerat namn, och berättade om när hon blev sjuk och fick läggas in på sjukhus. När hon blev utskriven skulle hon och hennes mamma hämta medicin på apoteket, bara det att det inte fanns pengar på mammans konto, så de blev tvungna att gå tillbaka till avdelningen för att tigga om medicin som de kunde få med sig hem.

 

Hon berättar också, faktiskt, och det är intressant just på grund av det långrandiga pratet om ifall barn har skor eller inte, att hon hela förra vintern gått i tunna gympaskor, och att hon inte kunnat med att be mamman om pengar till nya.

Fattigdom bland ensamstående föräldrar är det största samhällsproblemet som vi i föreningen ser. Och med fattigdom menar vi alltså, det gäller att vara noga här, inte BARA det högst akuta problemet med pengar till kläder och mat, utan om att föräldrar lever sina liv utan minsta förhoppning om att kunna förändra sitt eget eller sina barns liv till det bättre.

Fattigdom i Sverige är att inte ha en röst. Fattigdom i Sverige är att uppleva daglig förtvivlan på grund av sin ekonomiska situation. Fattigdom i Sverige är att skämmas. Fattigdom handlar om att som förälder alltid befinna sig i underläge vid kontakter med myndigheter, skola eller arbetsgivare:

Vem får skulden när barnen uppför sig illa i skolan? När de kommer i gräl med någon kompis? När du låser dig ute? När grannarna klagar? När du blir sjuk? När barnen blir sjuka? När de blir bjudna på kalas. När man själv förväntas ha kalas.

Varför ska inte detta kallas fattigdom?

 

Socialbidraget (som kom på tal i Janne Josefssons program) är uträknat för att räcka till allt det som kallas nödvändigt. Till exempel gympakläder åt ditt barn, diskmedel mediciner, förskrivna av läkare.

Men det täcker INTE allt det där som händer, och som tycks hända hela tiden när man är fattig; en borttappad gympapåse, ett par nya skor som går sönder, ett borttappat spårvagnskort, en skolutflykt i slutet av månaden, en krossad fönsterruta. Sådant kan i vår värld få en förälder att gråta hjälplöst inför sina barns undrande blickar.

Josefsson ska “avslöja" en bluff: i Sverige är ingen fattig. Och istället för att försöka förstå den statistik som trots allt finns, fokuserar han på att konfrontera de kvinnliga cheferna - personer som inte har någonting att vinna på att fejka ett fattig-Sverige.

Visst kan man diskutera definitionen av begreppet fattigdom. Ordet “fattig" är stigmatiserande, inte frigörande. Ordet “fattig" ger inte de ekonomiskt utsatta en röst, eller en framtid. Men faktum kvarstår, för en stor del av befolkningen finns ingen fast mark under fötterna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!