Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fantomen har äntligen fått en ansiktslyftning

Christine sjunger på svenska vid pappans grav. Hennes roll bygger löst på den svenska operalegenden Kristina Nilsson. Foto: MATS BÄCKER
Maffig maskeradscen i "The Phantom of the opera" Foto: MATS BÄCKER
Labyrintis trappnedgång signerad Teppo Järvinen. Foto: MATS BÄCKER
Fantomen Fred Johansson. Ömkansvärd psykopat. Foto: MATS BÄCKER
Fred Johanson (Fantomen) och Sofie Asplund (Christine) Foto: MATS BACKER / @MATS BÄCKER
Fred Johanson (Fantomen) och Sofie Asplund (Christine). Foto: Mats Bäcker

Andrew Lloyd Webbers succémusikal har suttit fast i sitt gamla koncept.

Gunilla Brodrej ser en uppsättning som ger verket ett välbehövligt lyft.

Den är som ny.

För något år sedan såg jag den gamla vanliga uppsättningen av "The Phantom of the opera" på Cirkus i Stockholm, den från 1986 som Andrew Lloyd Webbers organisation tvingat alla att använda.

Tiden hade sprungit ifrån den. Det var som att enda anledningen att spela musikalen stavades Peter Jöback.

 

LÄS MER – Fantomen på operan har fastnat i sin mask

 

Den version som gick till premiär på Göteborgsoperan i går har genomgått en finsk dunderkur. Helsingforsoperan, varifrån uppsättningen kommer, har kunnat rubba lite på reglementet kring vad som får göras och teamet har med mäktig scenografi, kostym, ljus och ljuddesign uppdaterat känslan på scenen.

Storyn är densamma. Musikalen utspelas fortfarande på stora operan i Paris, och operavålnadens boning inklusive vederbörlig orgel ligger där den ska, intill den underjordiska sjön, långt ner i katakomberna. Den svenska sopranen Christine vacklar vidare mellan barndomsvännen Raoul och den musikaliske vålnaden, men hon gör det med ny mening. 

Avgrunden är djupare

Illusionerna är starkare, mörkret större, det roliga är roligare och avgrunden djupare, både sceniskt och musikaliskt.

Det blir ju inte direkt sämre av att det är en operaorkester som spelar och en operakör som sjunger under en dirigent (Nick Davies) som antagligen kan väckas mitt i natten för att leda styrkorna mot den oundvikliga finalen. 

För er som aldrig har sett musikalen handlar den i korthet om en ömkansvärd psykopat med stark dragningskraft. Han utövar sin magi på det unga sopranfyndet Christine, som blir både förskräckt och fascinerad. Hennes förmögne barndomsvän Raoul kommer in i handlingen och triangeldramat kan börja. Och ser man på – nu är det spännande från början till slut. Tajt, tätt och otöntigt.

Farlig Fred Johansson

Musikalartisten Fred Johanssons röst är farligare och fläskigare än vad vi är vana vid. Skrämmande, sårbar och sexig på en gång. Precis så som jag tycker att ett hänsynslöst operaspöke med stukad själ bör låta. 

Den suveräna koloratursopranen Sofie Asplund gör en verkligt berörande tolkning av Christines musikaliskt underbara, men förhållandevis hopplösa roll. Regissören Tiina Puumalainen har inympat inspiration och lust in i minsta biroll, ingen nämnd, ingen glömd (Carolina Anderssons primadonna Carlotta är ett kapitel för sig) och Osku Heiskanen har skapat fin förhöjning med sin koreografi. 

Kort sagt: ska man spela den här musikalen är det så här det ska göras. 

 

 

Musikal

The Phantom of the opera

Musik Andrew Lloyd Webber

Sångtexter Charles Hart och Richard Stilgoe

Regi Tiina Puumalainen

Göteborgsoperan

Speltid 2.50 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.