Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ett mänskligt urverk som trollbinder och förbluffar

"As it were" av Sang Jijia. Från vänster: Jesse Bechard, Pascal Marty, Jenna Fakhoury och Waldean Nelson. Foto: Mats Bäcker.
"Autodance" av Sharon Eyal. Emeilie Leriche och Janine Koertge. Foto: Mats Bäcker.

Två högintressanta koreografer har skapat nya verk för Göteborgsoperans kompani.

Margareta Sörenson om en visuell stillbild samt en kroppsarmé på marsch.

RECENSION | DANS. Lika lätt som tunna, svarta pappersark singlar ner över scenen, lika självklart fogar sig de två verken samman som utgör Göteborgsoperans dansafton "S & S". Danspubliken bjuds ofta omaka mixer av korta stycken, men "S & S" är som yin och yang; de fogar sig mjukt in i varandra, trots att de är nästan helt motsatta. 

Det regnar papper

Först ”As it were” av Sang Jijia, kinesisk koreograf född i Tibet, och helt ny i det svenska danslandskapet. Kinesisk modern dans är ett ganska nytt kapitel, men i dag finns några aktade namn på den internationella scenen, oftast med referenser till kulturarvet. Papper är just en sådan, och här regnar sotsvarta ark från ovan genom hela verket. 

Det är som en vacker tuschlavering, mer bild än något annat, där det dansande papperet spelar huvudrollen och det fantastiskt välkoordinerade kompaniet underbygger den poetiska bilden. Kanske ser vi ett regn av brända flagor efter en världslig katastrof, kanske en nostalgisk metafor för nuets hastiga övergång i ett då. Och för ensamheten inom en grupp; dansarna hanterar fint den lite anonyma stilen i dansen.

Autodance av Sharon Eyal. Foto: @Mats Bäcker

Men om "As it were" är en vacker stilla bild, så går Sharon Eyal rakt på publiken med ”Autodance” som ett pansarfordon; lika organisk som tungt mekanisk, lika kollektivistisk som (parentetiskt) individuell. 

Bakgrund i Batsheva

Sharon Eyal har sin bakgrund i Batsheva Dance Company, och redan titeln "Autodance" leder tankarna till Ohad Naharins profilverk "Deccadance". Det är något i det uniforma marscherandet som får mig att tänka på de gamla grekernas ”den bäste soldaten var alltid också den bäste dansaren”. En beige kroppsarmé på marsch, en patrull av fjorton dansare högt på tå; skyhöga, docklika, identiska, men personliga.

 

LÄS MER – Margareta Sörenson: I gagadansen är män och kvinnor lika

 

Göteborgsoperans danskompani är ett mänskligt urverk som levandegör, trollbinder och förbluffar. Får jag gissa kommer den strängt formstarka "Autodance" att leva vidare på repertoaren. 

 

Dans

Sang Jijia

As it were

Sharon Eyal

Autodance

Musik Ori Lichtik

Göteborgsoperans danskompani

Speltid 2 t.

 

 Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida. Läs hennes texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!