I en tid när man allt mer börjat värna om luften och skogen är havet fortfarande fredlöst. Havet behandlas som en soptipp där allt kan dumpas och dess invånare ses som värdefulla bara om de är nyttiga för människan. Utfiskning och bottendöd är problem som inte uppfattas med blotta ögat och dessutom lever de flesta av oss inte tillräckligt nära havet för att veta vad som sker. Och så kan förstörelsen fortgå.
Det är därför man är glad att det finns ögonöppnande böcker. "Västerhavet. En hotad skönhet" av undervattensfotografen Tobias Dahlin är en sådan, en bok som leder läsaren in i havets värld där hundratusentals arter lever sina liv. Vi får bland annat möta tångsnärtan, eremitkräftan, stensnultran, kattfisken, borstmasken och den majestätiska brännmaneten, en röd drottning med ett hov av fiskyngel i släpet av trådar.
En bild säger mer än tusen ord, heter det ju, och även om uttrycker är slitet är det användbart i det här sammanhanget. Genom Tobias Dahlins foton där man plötsligt befinner sig öga mot öga med en kantnål eller en marulk växer hos läsaren insikter som annars är förbehållna den som rör sig under vattnet, insikter om alla dessa varelsers unika liv och om den skada som människan åstadkommer.
Att bilderna är vackra är en sak, havsmiljön bjuder ju på fantastiska former och färger hos ormstjärnor, sjöpennor och sjöpungar, men det fina med den här boken är att man kommer nära på ett annat sätt, att man kommer nära individen. Individen kan här vara en bläckfisk med ett stort skimrande öga eller ett svävande litet kräftdjur, men de lever alla på sina egna villkor, efter sina egna förutsättningar, och måste få lov att göra det.
"Västerhavet. En hotad skönhet" är ingen kaffebordsbok att enbart frossa i och vila i, det är en tankeväckande bok som också smärtar och som inte väjer för effekterna av trålning, dumpning, nedsmutsning, övergödning och drivande fiskeredskap. Eller av den samtidsmentalitet som författaren formulerar så träffande: "Fokus har flyttats från ett kollektivt ansvarstagande till individens självförverkligande och rättigheter."
Isabella Lövins förord andas hopp och det verkar faktiskt som om allt fler får upp ögonen för havets öde, men det är ändå svårt att vara helhjärtat optimistisk. Själv är jag säker på att framtidens människor kommer att ha nått en högre grad av utveckling där man ser tillbaka på vår behandling av planetens andra arter som renodlat barbari.
I väntan på denna guldåder kan man bara förlita sig på politisk styrning. Men det är en helt annan historia.
