Den som någon gång åkt med Västkustbanan norrut mot Hällevadsholm har säkert lagt märke till minnesstenen vid Blåsupp, Thomas Thorilds födelseplats. Det var här han kom till världen den 18 april 1759 som sjunde och sista barn till bonden och länsmannen Jöns Olsson och hans hustru Börta.
I vissa framställningar har Thorilds ursprung framställts som fattigt och torftigt, men det stämmer inte: gården var välskött och familjen hade det gott ställt. Släkten var hundraprocentigt rotad i Svarteborgs socken och bestod av självägande bönder - vilket gör Thorild till den enda bondeättlingen bland tidens stora litteratörer.
Någon bondsk rotfasthet hittar man dock inte i hans liv - bara några månader gammal blev han föräldralös och som sexåring flyttade han till Kungälv där brodern var skrivare vid Bohus fästning.
Thomas sattes i skolan och tycks ha gjort starkt intryck på omgivningen med sin begåvning och charm: ”Han var redan som skol-gåsse allas älskling och förundran”, skriver en kamrat från Kungälvstiden.
Så småningom slussades Thomas vidare till gymnasiet i Göteborg och därefter till universitetet i Lund, för att så småningom hamna i Stockholm där det unga geniet väntade på det rätta tillfället att få utlopp för sina ambitioner. Dessa var inte direkt små - i det berömda självporträttet ”Karaktär” skriver han: ”Jag hade blott en stor oföränderlig tanke i livet: Att förklara hela naturen, och reformera hela världen.”
Särskilt blygsam var Thorild aldrig, han hör till kategorin litterära fyrverkeripjäser med kraft att lysa och brinna på hög höjd. Man kan skratta åt hans anspråksfullhet, och samtiden gjorde det också ibland, men man kan inte undgå att än i dag påverkas av värmen i hans röst och styrkan i hans visioner.
När vännerna beskriver honom - en ivrig man, överfull av liv, smidig och lätt som en hind, snabb i rörelserna och alltid med blicken riktad uppåt - blir det också en beskrivning av Thorilds inre människa, en ande av luft och eld som aldrig lät sig nedslås av motgångar. Och hans motgångar var ganska många - krasst uttryckt lyckades han egentligen inte med någonting. Ändå får man bilden av en lycklig människa, värmd av sina idéer, alltid på väg mot något nytt. Han tycks helt enkelt inte haft tid att se tillbaka och gräma sig.
Att kalla Thorild för författare är en förenkling - han var framför allt filosof, samhällstänkare och reformator. När han 1782 gjorde sin debut i offentligheten skedde det visserligen med dikten ”Passionerna”, hans bidrag till en litterär pristävlan anordnad av sällskapet Utile Dulci, men den är snarast en filosofisk avhandling avfattad på vers.
Då ”Passionerna” inte belönades med det första pris Thorild tänkt sig råkade han i gräl med sällskapets ledare Kellgren, en polemik som pågick av och till under flera år, för visserligen var harmoni ett nyckelbegrepp i Thorilds filosofi, men det hindrade honom inte från att bråka i spalterna - och ofta använda ganska råa skällsord. Vid sidan av alla positiva omdömen om älskvärdhet och charm kan man också tillfoga mindre smickrande, som bristande självkritik och abnormt övermod.
Till hans mer storstilade projekt hörde planerna på att skapa ett helt nytt samhällssystem. Efter ett misslyckat försök att omvända engelsmännen till sina läror återvände han till Sverige, och i december 1792, efter att ha felbedömt det politiska läget efter Gustav III:s död, häktades han för en reformvänlig skrift och dömdes till fyra års landsflykt. Tack vare höga beskyddare fick han tjänst vid universitetet i Greifswald och levde där till sin död 1808. Han ligger begravd på kyrkogården i Neuenkirchen.
Det är inte lätt att sammanfatta och bena upp en så mångsidig person som Thorild, som dessutom redan av sin samtid ansågs dunkel och obegriplig. I en tid präglad av franskklassicismens formbundenhet kom han stormande, utan rim och på fritt galopperande versfötter, gjorde uppror mot smakdomstolarna och hävdade geniets rätt att skapa egna lagar, störtade de gamla gudarna och satte upp sina egna i stället - sådana som Goethe, Shakespeare och Rousseau.
Han var romantikens förelöpare, den fria versens skapare och landets ende egentlige företrädare för den riktning som kallas Sturm und Drang; en individualist, optimist, panteist, utopist och demokrat - och kanske kan man kalla honom feminist.
Någon lysande poet var han inte, däremot en nyskapande prosaist vars stil pekar framåt mot Strindberg. Dessutom har han ett livsöde som det är svårt att inte fängslas och beröras av - för det är mycket långt från Svarteborg till Greifswald.
Ellen Mattson
