Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En skum känsla av Dolly

Cecilia Nordlund och Nina Persson. Foto: Jessica Nettelbladt
Cecilia Nordlund hoppade av bandet Souls och lämnade Göteborg och rocklivet när allt gick som bäst.
Nu är hon en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen Jag är min egen Dolly Parton som har premiär på Hagabion i kväll.

FAKTA

CECILIA NORDLUND
Spelar numera med Sunshine Rabbits 
Bor: Malmö Född: 1973 Bakgrund: Sångerska i bandet Souls (1991-1997) och Monkeystrikes (2002-2006).
Studerat Film på Folkhögskolan i Skurup.
Spelar nu med Sunshine Rabbits och soloprojektet Cilihili.
Gjort filmmusik, kortfilmer och musikvideor.
Arrangerar Popkollon och leder inspirationsworkshops.
Aktuell: I dokumentärfilmen Jag är min egen Dolly Parton som har premiär i kväll. http://cecilianordlund.com/

För sex år sedan arrangerade producenten Gudrun Hauks- dottir en hyllningskonsert till Dolly Parton, på KB i Malmö. Regissören Jessica Nettelbladt skulle dokumentera det hela på film.
Efteråt bildade de medverkande sångerskorna och musikerna Helena Josefsson, Cecilia Nordlund, Nina Persson och Lotta Wenglén tillsammans med Gudrun Hauksdottir Dollykollot och fortsatte att hylla countryikonen tillsammans. Jessica Nettelbladt hängde på med sin kamera. Resultatet blev 250 timmars material, nu ihopklippt till en 80 minuter lång, personlig och utlämnande film om fem kvinnliga artister och deras liv. Och som ram: Dolly. Konkret genom Kollots framförande av hennes låtar, symboliskt som kvinnlig förebild.

Jag är min egen Dolly Parton är en sådan där film som man går ut från lite skör, men fylld av kraft och med ett leende på läpparna. En av dem jag ler åt mest är Cecilia Nordlund. I början av 90-talet, efter gymnasiet, flyttade hon och hennes band (beslutet fattades med "krona/ klave"-metoden) Souls från Helsingborg till Göteborg och blev ett "Göteborgsband".
De gjorde två plattor (en med Cecilia i Dolly-outfit på omslaget, en ironisk parafras), bägge producerade av Steve Albini som i samma veva gjorde Nirvanas In Utero, PJ Harveys Rid of Me, eller för den delen Union Carbide Productions Swing. Det var en vibrerande period i Göteborgs musikliv och Souls hyllades överallt, åkte på turné i USA som förband till Bush. Kom hem. Och splittrades. Av Cecilia, som drog till Malmö.
- Egentligen var det nog ett klassiskt fall av utbrändhet, men det fanns ju inte då. Jag hade satt bandet främst i sex, sju år, vi snackade aldrig om känslor, hade inte direkt någon gruppdynamik-coaching, om man säger så. Jag kände mig ensam längst fram och kände mig aldrig som en rockstjärna. Samtidigt var jag ju enormt jobbig, störig och bortskämd, ville ha ständig bekräftelse, berättar Cecilia Nordlund.

I en scen i filmen ser vi hur hon plockar fram och går igenom en gammal kartong märkt "Souls" och minns tiden med bandet. Att hon ibland hatade sitt liv, trots att allt på ytan gick uppåt, framåt.
- Samtidigt var det ju fantastiskt att man var så dedikerad och kompromisslös, det var ju det som gjorde att musiken blev så bra. Det var bara tre år jag bodde i Göteborg men de formade mig så mycket och vi togs emot så fint. Och vi slutade i alla fall med flaggan i topp. Vi kunde lika gärna ha gjort en tredje skiva som hade floppat, säger Cecilia Nordlund.
Men musiken fortsatte hon med. Först i bandet Monkeystrikes med ett par gamla Soulsmedlemmar, nu i diskobandet Sunshine Rabbits och soloprojektet Cilihili. Och så leder hon inspirationsworkshops, mest för tjejer, unga som gamla. Om att skapa musik och modet att våga göra bort sig.
- Det måste väl vara något av det finaste man kan göra; inspirera andra att uttrycka sig, säger Cecilia Nordlund.
Men också filmen har varit en stor del i hennes liv. Efter återkomsten till Skåne blev det också filmstudier i Skurup och filmmusikkomponerande. Och nu är hon alltså en av huvudpersonerna i Jag är min egen Dolly Parton. Filmen hade premiär på dokumentärfilmsfestivalen Tempo i tisdags, följt av en spelning med Dollykollot.
- Det var jättekul och alla verkar glada, men det är också en mycket märklig känsla. Att se vad det är Jessica har valt att lyfta fram hos en själv. Man är ju så mycket, och egentligen är det ju omöjligt att göra en film om fem personer. Man kan säga att vi alla fem tillsammans blir en enda kvinna - som en femhövdad hydra.

Camilla Larsson
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!