Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En mörkare historia

Foto: Anders Ylander
Ove Haugen intervjuar författaren Åsa Lantz om hennes debut som deckarförfattare.

FAKTA

ÅSA LANTZ
Bor: Med man och tre barn i Örgryte.
Yrke: Författare, dramatiker, journalist. Har skrivit romanerna Skrud och Splitta nota.
Aktuell med: Vart tog den söta lilla flickan vägen? – en spänningsroman om kinesiskan Yi, som tvingas gå under jorden när hon hotar avslöja människosmuggling, slavarbete och cyniska storföretagare. Boken släpps den 7 maj.

Inför mitt möte med Åsa Lantz är jag en aning omtumlad. Efter att ha sträckläst hennes färska, drygt sexhundrasidiga, roman tar jag spårvagnen genom det Göteborg där en stor del av bokens dramatiska händelser utspelas. Det är min egen hemstad, men plötsligt ser jag den med nya ögon. Var och varannan människa bär på omstörtande hemligheter.
Känslan av att finnas i romanen understryks dessutom av den mötesplats författaren har valt. På Brogyllens Konditori, vid hamnkanalen, har en av huvudpersonerna, Viggo Sjöström, ett samtal med en åklagare. ”Kunskapssamtal” kallar han det:
”Den frasen har en helt annan klang än ordet intervju. Och det placerar den utfrågade i en upphöjd position.”

Är det ett kunskapssamtal vi ska ha? Hursomhelst är jag nyfiken på hennes genrebyte. Hur kommer det sig att hon nu har skrivit en spänningsroman, en bok som, med tanke på att den är såld till sju länder, har gjort succé redan innan den nått bokhandlarna? Var det råmaterialet som krävde bytet?
– Ja. I början fanns en kärlekshistoria. Det finns spår av den i boken, men jag tröttnade på berättelsen och samtidigt, genom min mans jobb, kom intresset för Kina. Omfånget växte och jag behövde en annan form.
Var det någonting konkret som ledde till att kinaintresset sammanföll med skrivandet?
– I egenskap av journalist intervjuade jag Camilla Läckberg på bokmässan 2008. Hon pratade om att arbeta med en agent (Bengt Nordin), och det slog mig att jag skulle kunna göra samma sak. Jag ville skriva en roman som man inte kan sluta läsa, och en agent skulle ge mig ett redskap på vägen, en deadline som tvingade mig att arbeta. Så småningom skrev jag därmed kontrakt med Maria Enberg på Grand Agency, utan att jag då kunde visa upp en enda rad
Hur lärde du dig hantverket?
– Jag läser en hel del amerikanskt. Dennis Lehane, Reggie Nadelson. Förutom att böckerna är spännande så är de helt enkelt goda romaner, och de visar att språnget mellan genrerna är ganska litet. Min förra bok är till exempel inte så olik den jag nu har skrivit. Skillnaden är att den nya kombinerar en mer sparsmakad, specifik intrig med ett större yttre skeende.

Jag undrar om hon även har läst Carl Hiaasen. Hans deckare ger intryck av en livlig fantasi, men Hiaasen vidhåller att allt han skriver har hänt, fast inte i romanens komprimerade form. Vart tog den söta lilla flickan vägen? har ett efterord med ett liknande påstående; ”…i stort sett alla delar av min berättelse, var och en för sig, är sanna någonstans i världen”.
Parallellerna visar sig vara tillfälliga, men de leder oss in på aktualiteterna i Åsas roman.
– Folk frågar mig hur jag är kapabel att skildra såna fruktansvärda våldshandlingar, men när jag exempelvis skriver om könsstympning av unga flickor ser vi   att diktens hemskheter alltid övertrumfas av verklighetens.
De försvunna kinesiska flickorna i boken har ju också verkliga förebilder. Tidningarna skrev om hur de försvann från transitanläggningar, men har det någonsin kommit fram vad som hände?
– Nej, än i dag är det ovisst. Det finns misstankar, men inga bevis.

Att ämnena engagerar Åsa Lantz är det ingen tvekan om, men romanen undgår ändå det påklistrade patos som lätt blir resultatet när deckarförfattare vill påverka. Mycket hänger förstås på karaktärerna, och jag frågar om det var svårt att mejsla fram antihjälten Viggo Sjöström. Han ska ju dessutom hålla för mer än en bok.
– Det tog sin tid. Jag behövde en som var mer ”vanlig” än kinesiskan Yi, så att hon i sin tur kunde ta ut svängarna. Men Viggo blev samtidigt en man med oklara identiteter, sexuella såväl som yrkesmässiga. Som dramatiker, som utforskare av borgerligheten, är han otillfredsställd, och det var tacksamt att låta honom konfronteras med en brutal verklighet.
Är Åsa Lantz själv rustad för den brutala verkligheten, där surmagade tyckare kan tänkas påstå att hon har sålt sin själ till deckargenren?
– Nja, jag struntar i att bemöta dem. Jag hoppas att något annat ska framgå, att man ska märka en underliggande, dov ton av vrede inför det faktum att det är livsfarligt att vara född till kvinna.
Jodå, tonen märks, tänker jag när jag lämnar Brogyllen. Och det märks att hon vet vad hon pratar om. Kunskapssamtal var ordet.

Ove Haugen
kulturen@gt.se