Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En mörkare glädje

Foto: Grdeskog Maria

"Sprid glädje på Sjömansgården Anette” är Göteborgspoeten Lina Ekdahls femte diktsamling. Och hon har långsamt skiftat bana från den betydligt glättigare debuten Frampå dagen för tretton år sedan.

 Lina Ekdahl känns som en humoristisk poet, även när dikterna är mörka. Hon är välkänd för sina poesiuppläsningar där hennes taktfasta göteborgska ger dikterna en personlig touch, och den lätt absurda tonen i hennes klockrena formuleringar och iakttagelser av vardagen lockar till leenden och igenkännande.

 Ett par leenden framkallar även hennes nya diktsamling. Men här finns betydligt mörkare stråk än tidigare, även om de är inbäddade i de träffsäkra formuleringar, ordlekar och vardagsbeskrivningar Ekdahl gjort till sitt signum. Här finns ett tydligt jag placerat mitt i vardagen, men det är en vardag där allvar och sorg har fått en större och tydligare plats än tidigare:


det gör ont när man inte vet hur man ska leva/ det är för/ svårt/ att varje dag försöka hitta den dagen


Dikterna är döpta efter veckodagar, vilket skapar en rullande känsla av tid som bara går, som rinner mellan fingrarna. Här finns strofer om rättvisa och krig, ensamhet och övergivenhet, åldrande och bråk med familjen, här finns en längtan bort och en milt ironisk udd riktad mot landet lagom. Det är en gråare värld, och i den kan väl Anette sprida lite glädje? 

 Men Anette – måhända diktjagets alter ego, eller låtsasvän? – lyckas inte sprida glädje, inte heller prästen på Sjömansgården, inte heller någon annan, fast ”ofta är det någon som hela tiden försöker”.

 Men den Ekdahlska humorn sprider ändå glädje i det grå. Som när diktjaget vill skriva plakat mot krig och orättvisor, då vill hon göra det i rött och blått och förse dem med ”en liten apa längst ner som sitter och knäcker nötter”. Eller som när paniken kryper på i hemmets vrå:


Jag skulle kunna ordna allting/ efter mitt egna huvud/ slå ihjäl dig/ och bestämma middagsmaten och kvällsmaten

 Diktjaget harvar på med vardagen, misströstar, är inne i ”surtiden”, och känns i viss mån även mer politisk än tidigare.

När hundratals människor har dödats/ säger statsministern/ att jaa/ vi tycker detta är hemskt

 Ja, Ekdahls språk och formuleringar är fortfarande lika roligt levande och nära läsaren. Hon skapar en clash mellan humor och allvar, som när hon förvandla barska uttalanden som ”din morsa jobbar inte här” eller ”var som en människa” till poesi. Lekarna med språk och uttryck blir ofta glasklara och drabbande när hon sätter in dem i sina nutidsbetraktelser.

 För bejublade livepoeter är det inte alltid stroferna håller på papperet. Det gör Lina Ekdahls.

 Faktum är att den här gången har hon skrivit sina dikter helt utan uppläsningar, något hon annars alltid har med i skrivprocessen. Men med eller utan uppläsningar: håller gör den här diktsamlingen ändå.

 Fast jag ser fram emot hennes nästa uppläsning.    

FAKTA

LINA EKDAHL | Sprid glädje på Sjömansgården Anette | Wahlström & Widstrand