"En litterär hjältinna har alltså lämnat oss"

Birgitta Stenberg.
Foto: Sven-Erik Johansson

Ännu ett erotiskt geni, en litterär hjältinna och smart feminist har  alltså lämnat oss. Både Hillarp och Stenberg, liksom för den delen Kerstin Thorvall, är viktiga förebilder – bland annat just för sina i många avseenden brist på förebildlighet.

Åtminstone för oss som gärna samlar på vilda, fria kvinnor som har levt vilda, fria liv. Och som dessutom hade mod att göra konst eller vetenskap i och av dem.

Eftersom jag till råga på allt har haft förmånen att några gånger ha fått träffa dessa kvinnor, rusar jag i uppriktig sorg upp till skrivkammaren och möts av min senaste surfsajt: en video med bandet 2blygaläppar, som härom veckan fick låna min häst till en ny inspelning. Två blyga läppar, det hade näppeligen Birgitta Stenberg. Men ganska säkert två blygdläppar, odygdiga.

I vintras plöjde jag en bok av Stenberg som jag tidigare hade missat, nämligen "Eldar och is" från 2010 – full av sex, knark och familjehemligheter – den enligt hennes hemsida sjätte och sista delen i den självbiografiska serie som inleddes 1969 med "Rapport".

Men egentligen skrev hon sitt liv, eller ställde det bredvid andras, redan i debuten 1956 med "Mikael och poeten" där hennes vänskap med den för tidigt döda poeten Paul Andersson spelar en framträdande roll, och vilken också berör den famösa Kejne-affären.

Redan där var hon djärv och tidigt ute. Att skriva om och leva med narkomaner, homosexuella och "negrer" i Sverige och i Europa var ingen självklarhet för en kvinnlig författare född 1932. Ytterst få svenska kvinnor i 20-årsåldern hade på 50-talet erfarenhet av att leva så, och det i ett farofyllt utomlands som knappt hade hunnit repa sig efter andra världskriget.

Det är otroligt. Emellertid, lite mindre så efter läsningen av "Eldar och is": vilka frimodiga förmödrar, driftiga damer och spännande slampor var inte även Birgitta Stenbergs mormor och mamma!

Hon kan ha skarvat en del, men ändå. Man har ju sällan hört om hur svenska kvinnor på landsbygdens 1800-tal muntert kastar sig in i en sexuell – och kärleksfull – trekant med prästen och hans fru, ty i minnet sitter en stor mängd skildringar av flickors och kvinnors sexuella och reproduktiva lidande, samt svårigheter att njuta överhuvudtaget. Från Thorvalls beskrivningar av sin mor till Torgny Lindgrens och Kerstin Ekmans litterära gestalter. Man får nästan söka sig till Danmark – Suzanne Brøgger – för att hitta liknande skörlevnad med så friskt och osentimentalt humör, plus humor.

Denna frejdighet, liksom den frodiga stilkonsten, är ett arv att föra vidare. "Eldar och is" får en att vilja läsa vidare. Ordningen bland de självbiografiskt inspirerade romanerna spelar ingen roll, så jag greppar den enda Stenbergbok som står i min mans bokhylla. Det är "Kärlek i Europa" (1981), en sliten pocket omgiven av en överväldigande majoritet mansförfattare. Jag har en bestämd känsla av att Stenberg är en av få feministiska författare ur den generationen som den tidens, ofta genuspolitiskt omedvetna, unga killar läste. För att hon är så osentimental? Så sällan beklagar sig, utmålar sig som offer eller låter någon annan ömka sig?

Icke desto mindre finns smärta och svärta, och det är det inga särskilt smickrande mansporträtt hon serverar, inte ens när det kommer till idolen Paul Andersson vars drogmissbruk hon varken förskönar eller moraliserar över. Kvinnorna i "Kärlek i Europa" är heller inga änglar, oavsett sexuella preferenser.

På sätt och vis beskriver Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker, vid sidan av att vara spännande tidsdokument fulla med excentriska konstnärer och kändisar (Picasso, WH Auden, kung Farouk etcetera), en kvinnas seger över skammen. Särskilt skammen för det egna könsorganet och begäret. Småningom besegrad av den optimistiska äventyrslystnaden – men med passet, pessaret och pennan i högsta hugg ska allting reda sig!

Med risk för att svära i den feministiska kyrkan, låta som Camille Paglia och reta upp Ebba Witt-Brattström (i DN 8/1, "Skammen är inte kvinnans" om Lena Anderssons roman): vartenda olustigt, misslyckat eller mer eller mindre ofrivilligt knull måste inte vara våldtäkt. Det finns en del skribenter på exempelvis #prataomdet som skulle kunna lära sig lite av Birgitta Stenberg, Hillarp med flera. Sex kan vetta åt våld, sex för pengar är inte nödvändigtvis prostitution, och promiskuitet vara riskfyllt men är ofta roligt – eller i många fall lärorikt. Och Birgitta Stenberg ville "Leva livet, fort, en enda gång".

Birgitta fick inga egna barn. Men många vänner i alla åldrar, och de 16 bilderböckerna om Billy blev rätteligen framgångsrika hos många andras och allas barn. Det skulle man också kunna prata om.

Men viktigast här och nu är nog att framhålla hur modig och långt före sin tid hon var. Nu har hon sorgligt nog hamnat efter sin tid, dock utan att hamna i "Fritt förfall" som hon kallade sin 1952 refuserade men 2006 utgivna första roman.

Bevare hen väl.

Faktaruta

Birgitta Stenberg (f. 26 april 1932 - 23 augusti 2014)

Född i Stockholm och uppvuxen i Visby. Verksam som författare, översättare och illustratör. Ingick under 1950-talet i den litterära Metamorfosgruppen tillsammans med bland andra Paul Andersson och Petter Bergman. Då gjorde hon långa och många resor i Europa, där hon förde ett norm- och könsrollsöverskridande konstnärsliv.

Mest känd är hon för sina självbiografiska böcker "Kärlek i Europa" (1981), "Apelsinmannen" (1983) och "Alla vilda" (2004).

Birgitta Stenberg mottog en rad litterära priser, bland annat Aniarapriset (1999), Piratenpriset (1999) och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris (2005).