Men det var något med KGB, pälsmössor och William Hurt. Och grått. Allt var grått. Så grått som man 1983 trodde att man visste att Sovjet var, men som vi idag tänker oss att hela världen var 1983.
Föreställningen som sådan verkar vara okej med att du nog inte minns. Inte i detalj i alla fall. Förvisso utger sig "Gorkij Park 2" för att vara en uppföljare till filmen, men en fristående sådan. Den handlar om nästan drömda minnen av det där du en gång läste i en bok. Eller kanske såg på en film. Kanske just Gorkij Park.
Det är lite som att slumra till och hela tiden vakna i nya fragment av en stillsamt surrealistisk dröm. De barockfuturistiska kostymerna signerade Katarina Wiklund gör sitt till. Jag kan initialt inte skaka av mig Alice i underlandet-känslan i de spelkortsaktiga bröstbrodyrerna, men långsamt tränger det gråa in även där. Ett par träningsbyxor. En ful revär. Bildminnen av en tid som vi som var lite för unga då nästan glömt bort existerade, förutom på film.
Uttryckslöst, talar de på scenen till varandra. De berättar, fyller i och upprepar det någon annan just sade. Stilla, försiktigt, ibland bara viskande. Som länkar i en kedja hakar de i varandra och blir ljuvligt när det känns som om koreografin rinner över från de korta, fragmentariska dansinsatserna så att även dialogen förvandlas till en rytm, en dans i sig själv. Det är stillsamt men aldrig rofyllt och ibland mycket roligt i all sin gravallvarliga surrealism. Tillräckligt så för att jag i den fullsatta premiärsalongen inom mig ska svära över den gapflabbande publiken som inte låter någon lyssna färdigt eller skratta klart inuti, utan garvar loss så fort någon av skådespelarna har roliga strumpor på sig.
Gorkij Park är en föreställning som förtjänar att ses så jag önskar dem publik. Men du presumtiva besökare - dig önskar jag en nästan tom salong med rum för tanken.
Kajsa Bergström
