En bransch som satsar på gamla säkra kort

Att hitta tonträffen. Och leverera i tid. Det är två krav som förläggaren Håkan Bravinger har på sina översättare. 

- En bra översättare känner på sig vad författaren skulle ha skrivit på svenska. Han eller hon tolkar andemeningen snarare än ord för ord.

Japanen Haruki Murakami kräver två översättare.
Annica Preis har jobbat 35 år som översättare åt Norstedts.
Foto: Foto: Cornelia Nordström

Håkan Bravinger förlägger skönlitteratur på Norstedts och det som inte är skrivet på svenska utan på ungerska och kinesiska måste av förklarliga skäl översättas. Siri Hustvedt är en flitig manusleverantör från USA och japanen Haruki Murakami kräver två översättare.

 – De som anlitas fortsätter oftast med pågående författarskap eftersom de hittat tonträffen för just den pennan. Vissa översättare föredrar klassiker, andra det lättare och snabbare, exempelvis deckare. Vi kollar vilka som passar för den aktuella boken.

 Visst händer det att den internationella författaren har önskemål. Översättare som ger sig i kast med en författares verk ställer intressanta frågor och kan skapa ett förtroende och en kontakt som ger önskemål om fortsatt samarbete. 

 – Det är ju översättaren som läser boken mest noggrant och det uppskattas ofta, säger Håkan Bravinger. Visst har jag på författarens inrådan hellre väntat med utgivning än bytt översättare. Men till syvende og sidst är det ändå förlaget som avgör.


Översättare som har högt anseende är flitigt anlitade och när Håkan ringer kan han tvingas vänta ett halvår på att de har tid. ”Det är bara att acceptera.”

  Samtidigt är uppdragen färre, översättarmarknaden har krympt. Många slåss om få uppdrag.

 – Om det är köparens marknad? Ja, det kan man väl säga i så måtto att det är lättare att ha hårda krav på lämningstiderna. Jag försöker vara förstående när det gäller tidsaspekten, ställa rimliga krav, men när vi är överens ska deadline hållas.


En normaltjock skönlitterär bok vill Norstedts oftast ha inom 6 månader, om det inte är speciellt bråttom av något skäl. Men det är naturligtvis inte bara den fysiska leveransen som är viktig utan också innehållet.

 – Finessen är att vara mitt-i-prick. Att hitta klangen, som ju ibland måste bygga på ett fejkspråk. Uppfinna en svenska som låter som den omskrivna tiden och platsen men som av förklarliga skäl inte är det. 

 Håkan Bravinger nämner exempelvis engelskans ”well, you know”, ett uttryck som är vanligt i engelskan och som saknar en rak svensk motsvarighet. Men som är viktigt som markör för tvekan i texten.

 – Dialekt är ett annat klassiskt problem. Den måste skapas, man kan ju inte använda sig av dalmål i Sydstaterna direkt. 

 – Och i många språk duar man inte. En fransk författare kan göra en förskjutning av hela boken genom att växla från du till ni! Den övergången måste visas på annat sätt. Vissa är fantastiska på att göra den tonträffen.

Så vilka är dina speciella favoritöversättare då?

 – Namn? Jag vill inte framhålla någon speciellt. Det blir lätt fel då. Det är duktiga personer som levererar i tid helt enkelt. De vet ändå vilka de är eftersom jag hör av mig…


Nya förmågor testas dock alltmer sällan. Håkan Bravinger konstaterar att det är svårt att motivera ett förlag att våga chansa när de etablerade översättarna täcker behovet. 

 – Branschen väljer de säkra korten. 


Peter Wennö

kulturen@gt.se