En Askungen i tiden

Askungen som särkullbarn bland bruna flyttkartonger. 

Margareta Sörenson ser Göteborgs- Operans Balett dansa sagan in i vår tid. 

Och i orkesterdiket dansar Prokofjev!

BALETT

 GöteborgsOpran | Askungen | Koreografi: Didy Veldman | Göteborgs-Operans Balett och Orkester


 Med vår tids språk är hon ett särkullbarn, Askungen. Pappa har gift om i sig, och hon har fått plastmamma och två halvsystrar. Klart hon längtar efter en egen prins. 

 Till de, som tvivlar på behovet av sagor, kan man alltid säga att sagan är tidlös, slitstark och tolkningsbar. Askungen är ett av de bästa exemplen: psykologisk dimension i familjeproblematiken, social i berättelsen om nivåskillnader och möjliga klassresor, existentiell i frågan om att bli vuxen och möta kärleken.

 För de flesta nu levande svenskar är Disneys tecknade film nog den första Askungen man tänker på – vad är väl en bal på slottet? Suck, alldeles underbar! 

 Men sagor spunna kring ett askungetema finns i hela världen och sedan uråldrig tid. Vår europeiska variant bygger på nerteckningar och utstofferingar av    folksagan, först av Charles Perrault sedan av bröderna Grimm. Att unga kvinnor ska passa i rätt sko och tålmodigt vänta på en letande prins är ett av Ask-ungesagans åldriga budskap.

 Men, som sagt, hållbara sagor tål uppdateringar och det bästa med den Askunge som nu dansas på GöteborgsOperan är det drivna berättandet och hur det uppdateras. Koreografen Didy Veldman följer Perrault-Grimm, men har tydligt subjektifierat Askungen och givit henne en gladare, positiv och mer handlingskraftig profil. 

 Visserligen är Askungen ledsen över sin besvärliga situation, men inte bara. 

 Hon drömmer kreativt och vågar vara sig själv. 


 Bildmässigt har scenograf (Miriam Buether) och kostymdesigner (Johanna Mårtensson) underbyggt det samtida och samtidigt sagolikt tidlösa à la bilderbok och animerad film. 

 I dansens värld finns nästan hur många Askungebaletter som helst, i synnerhet sedan Prokofjev skrev balettmusiken på 1940-talet till sagan. Valsen ur Ask-ungen är fabulös, vacker och infernalisk på samma gång, och GöteborgsOperans orkester dansar nästan den också i myllret av klanger och rytmer. Uppsättningen är en familjeföreställning, till skillnad från Stockholms-operans tidigare i vår av Jean-Christoph Maillot, som hade ett betydligt mer avancerat och distanserat berättande. 

 Där var bland annat Askungens döda mamma närvarande, dansad av samma dansare som den goda féen. 

 Här vänder man sig till ”alla” och barn från 5–6 år och uppåt och ett tydligt bildberättande råder. Man behöver inte ha många år på nacken för att känna igen hemskheten i styvsystrarnas tvåsamhet: här sitter de bokstavligen ihop med en navelsträngsliknande snodd. Styvmor själv är kraftigt karikerad och dansas av en manlig dansare med humor och farlighet, Patrick Migas på premiären. Micol Mantini som dansade Askungen på lördagsaftonen har ett milt men inte mjäkigt uttryck.


 Jag sätter egentligen bara frågetecken för Didy Veldmans stil 

 eller rörelsespråk med höga armar och utfladdrande ben. Det skapar ett rörigt uttryck i stora scener som slottsbalen, och en dramatisk vaghet i dansen för paret Prinsen– Askungen. Veldman berättar bra och mustigt i bild, story och musik men själva dansandets eget uttryck orkar inte djupna, vidgas och säga det där som vi inte redan anade.