Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En ärlig utställning
om svensk rasism

Anders Sunnas målningar berättar om hur svensk samepolitik formar familjens historia.
Foto: ANDERS SUNNA

Den som undrar var alla Sveriges rasister kommer ifrån kan ta sig till Världskulturmuseet för att se hur samer behandlats av svenska staten förr och nu.

Malin Lindroth ser en utställning som är både brutalt uppriktig och fint eftertänksam på samma gång.

FAKTA

Världskultur

MAADTOE

Anders Sunna och Michiel Brouwer

Världskulturmuseet

Till 15/2

Det finns en sorts bestörtning, kalla det en naivitet, som man möter lite överallt numera. Varifrån kommer alla rasister, undrar många. Hur kan främlingsfientliga partier plötsligt, och som från ingenstans, få ett så starkt fäste i toleranta Sverige? I ett sådant klimat har man alla skäl att bege sig till Världskulturmuseet och se en ny utställning som påminner om vår rasistiska närhistoria.


Utställningen "Maadtoe"- sydsamiska för "ursprung" - är, kan man säga, en duett för två bildkonstnärer - den samiske konstnären Anders Sunna och dokumentärfotografen Michiel Brouwer - som tillsammans bryter tystnaden kring hur samer har behandlats av svenska staten förr och nu. Bland det första man ser när man kliver in i utställningen och har passerat fotot på den stora vita villan - världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala - är porträtt på Anders Sunnas släktingar. Samlade män med vidöppna blickar under vintermössorna blir en ingång till den historia om förtryck, rasism och tvångsförflyttningar i Tornedalen, som är Anders Sunnas egen familjehistoria. En historia som här bäddas in av Michiel Brouwers dokumentära foton, kretsande kring samisk historia och rasbiologi.

Med två så vitt skilda uttryck - ett kliniskt dokumenterande och ett starkt känsloladdat personligt - hade utställningen kunnat bli spretig eller ännu värre kompromissökande. Men nej. När Sunna och Brouwer låter sina bildspråk mötas sker det med tonsäker samstämmighet.


Sunna, som gärna arbetar med olika tekniker - måleri, kollage, graffiti - skildrar i sina bilder en djupt personlig och kaotisk mardrömsvärld där makten är ansiktslös och ständigt försöker tygla människor med tvångströjor, munkavlar, hängsnaror, tejp över munnen och ett ständigt återkommande staket med vilket familjens renar hölls borta från de egna betesmarkerna.

Brouwer å andra sidan ger oss på ytan ordnade scener: fotografier av olika mätinstrument, tänkta att skilja ljust hår från mörkt, "kortskallarna" från "långskallarna". Eller - bilder från ett arbetsrum i Uppsala där man på senare år arbetat med att pussla ihop skelettdelar från "forskningens" arkiv till hela kroppar.

Ställda jämte varandra blir de båda bildvärldarna inte så mycket kommentarer till varandra som två stämmor i samma verk.


Utställningen är brutal i sitt sanningssägande, samtidigt fint eftertänksam; en tonträff som gör att "Maadtoe" blir politisk och frågeväckande utan att för en sekund snubbla ned i det exotiserande träsket. Att museet har bidragit med föremål ur sina samlingar - utvalda av konstnärerna själva - ger utställningen en extra dimension, som väcker tankar om vilka skildringar av samer och samisk kultur som länge har dominerat.

Häromveckan skrev Jonas Gardell i GT, apropå valet av SD:s Björn Söder till andre vice talman i riksdagen, att det inte är rasismen utan "mångfaldens och toleransens Sverige som är nyfödd och skör." De orden skulle kunna stå som en underrubrik till "Maadtoe".