Emelie pratar med djuren

När Emelie Cajsdotter var elva år upptäckte hon att hon kunde kommunicera med djur. Med boken Alla kungens hästar blev hon en kändis i Bohuslän och Jordanien. Ellen Mattson har läst hennes Zander och tiden som handlar om djurs uppfattning om världen. 

Egentligen borde jag börja den här recensionen med några snirkliga förbehåll av typen ”nu ska det handla om något som kan verka lite flummigt” eller ”den här boken kräver ett öppet sinne av läsaren”. Men i stället för att snirkla säger jag så här: om man inte tror att djur har tankar och känslor kan man lika gärna sluta läsa nu. För Zander och tiden handlar inte bara om djurs uppfattning om världen, den handlar också om djurkommunikation, det vill säga vissa människors förmåga att förstå vad djuren ”säger”.

 Emelie Cajsdotter försöker inte i detalj förklara hur det går till när hon kommunicerar över artgränserna, men en bra utgångspunkt för läsaren är, tror jag, att tänka på allt levande som i någon mening medvetet om sin egen existens – och där det finns ett medvetande finns också tankar, även om dessa tankar inte ser ut som våra. Man kan kanske försöka föreställa sig möjligheten att varje varelse tänker tankar utifrån sin egen arts egenart.

 När Emelie Cajsdotter tolkar de tankar hon möter hos hundar, hästar och andra djur gör hon det med vårt språk, men det betyder naturligtvis inte att detta är tankarnas ursprungsspråk. Ungefär så tror jag att man skulle kunna resonera.


Emelie Cajsdotter har tidigare skrivit Alla kungens hästar, om sin tid tillsammans med arabiska fullblod i Jordanien. Hästar spelar en viktig roll i hennes liv, hon tycks ha börjat som beridare, men sedan mer och mer övergått till att läka, behandla och kommunicera med sjuka eller i största allmänhet besvärliga djur.

 Just de aviga och vrånga, de som trilskas, slåss och inte passar in, spelar en viktig roll i hennes bok, vare sig de är en internationell hopphäst eller en rädd liten ponny på en ridskola. Att försöka hjälpa dessa djur som ofta avlivas därför att deras ägare inte förstår eller kan hantera dem verkar vara författarens mission.

 Men Zander och tiden (som kom ut första gången 2002, detta är en reviderad upplaga) handlar minst lika mycket om människornas värld, sedd genom djurs ögon. Vårt sätt att leva verkar vara föremål för mycket grubbel i djurvärlden, men för den som ofta sett sitt husdjur forskande titta på medan man vänder bladen i en bok eller stirrar på en bildskärm kommer det knappast som en nyhet att så är fallet.

 Det som styr förhållandet människa-djur och det som gör Cajsdotters bok bitvis plågsam att läsa, är att styrkeförhållandet är så ojämlikt: att dominera är alltid människans roll. Och också i djurens värld är det pengarna som styr – när man läser de här historierna om hästar som fångas, säljs, transporteras hit och dit och knäcks av träning och hårda vinstkrav förstår man mycket väl att författaren fjärmat sig från hästtävlingarnas värld.


Ska man tro eller inte tro på allt det här? För mig är den frågan inte särskilt intressant. Cajsdotters bok är givande för den som är intresserad av ämnet, även om anhopningen av redovisade vittnesbörd från djurens värld ibland kan bli lite monoton. Språket räcker inte riktigt till för att lyfta den redovisade livserfarenheten över det platta och slentrianmässigt vardagsfilosofiska.

 Men det Zander och tiden gör, och det är det riktigt viktiga, är att belysa och ifrågasätta det tillstånd av dominans, våld och krav på underkastelse som präglar vår relation till våra meddjur. Och bara det gör den värd att läsa.


Ellen Mattson

kulturen@gt.se

FAKTA

EMELIE CAJSDOTTER | Zander och tiden | Balkong förlag