Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ellen Mattson: Djuren tar över i min trädgård

”När älgen passerat har de små äppelträden förvandlats till flaskborst. I min trädgård behöver inte fruktträden beskäras”, skriver Ellen Mattson. Foto: Leif Gustafsson

Höstens trädgård är framför allt djurens trädgård. När växterna vissnar ner och dör ökar aktiviteten bland djuren, för det gäller att äta upp sig innan kylan kommer. Det är inte bara småfåglarna som samlas kring matplatsen, nötskrikan och hackspetten kommer också dit, duvan har vägarna förbi och många mörka morgnar vaknar jag av ugglan som ropar – kanske jagar hon i min trädgård där det är gott om möss och sorkar som äter fågelmat. Och höken kommer med jämna mellanrum virvlande in mellan träden och slår sig ner i eken högt ovanför matbordet där den väntar. Höken måste också få äta.

Jag tar aldrig bort några döda växter i min trädgård när hösten kommer. För den som är ordningsam är det kanske en styggelse att låta en vissen perennrabatt stå och spreta i snön, men fåglarna verkar ha glädje av allt jag lämnar. De gungar i kungsljusens kolvar, hoppar omkring i plymspirean och kransveronikan, gömmer sig i humlen, hittar små frön och små kryp, vilar sig och söker skydd.

Dessutom tycker jag att de torra växterna är vackra på sitt sätt och att städandet och fejandet är något som hör våren till. Löven får också ligga kvar så att trastarna kan vända på dem och se om det finns något under. Dessutom sparar detta mycket arbete, för höststormarna brukar så småningom ta hand om löven och blåsa dem långt ut på ängen så att jag slipper räfsa.

Men det är inte bara fåglarna som är hungriga och knackar på rutan. På natten hör jag genom fönsterspringan hur grävlingen mumsar och smaskar, han är mycket duktig på att gräva sönder gräsmattan och hitta feta larver i den mjuka marken under fågelbordet. Han är också duktig på att välta omkull tunnor med solrosfrö och öppna spänner med talgbollar och slamra runt med dem.

Många nätter har jag också vaknat av knackningar i väggen, en sorts morsesignaler som fortplantar sig upp till mitt fönster när rådjuret rycker i rosorna på spaljén och tuggar i sig bladen. Allra värst är det förstås när man inte hör något alls och vaknar en morgon när älgen tyst och stilla passerat och på vägen förvandlat de små äppelträden till flaskborst. Att beskära sina fruktträd är inte alltid nödvändigt här.

Det har sina sidor att bo i ett skogsbryn. Min trädgård är inte en trädgård i några andra ögon än mina egna, i djurens ögon är den en förlängning av skogen med blommor som smakar annorlunda. Gott men annorlunda.

Riktigt stränga vintrar har den också blivit en överlevnadsplats med viltfoder och morötter och äpplen som inte bara rådjur och hjortar utan också harar tycker om. Sådana vintrar kan man på morgonen se alla möjliga sorters spår och spillning i snön och ibland kan man se blod, för det jagas hela tiden. De stora äter de små.

Trädgården är en dödsplats, men det är den ju egentligen hela året om fast vi inte märker det så tydligt som när bloddropparna lyser på snön eller fjädrarna yr omkring efter hökens rov. Under tiden ligger lökarna i jorden och väntar. Död och återuppståndelse samsas.

ELLEN MATTSON

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!