Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Egentligen är himlen inte blå

Det är lätt att oroa sig över att evolutionen gör våra framtida generationer mer lika Gollum. Åtminstone under de mörkaste och fuktigaste delarna av vintern. Då när man måste stanna upp och fundera över vilken färg himlen egentligen brukade ha de där varma somrarna. Grön? Svagt lila? Nej. Blå var den ju.
Men himlen har egentligen ingen färg. Ljuset som kommer från solen är vitt. Det vita ljuset är en blandning av olika färger: violett, blått, rött, indigo, grönt, orange och gult.
Jordens atmosfär består av luftpartiklar av olika storlekar. Och färgerna i ljuset från solen har olika våglängder, blått har den kortaste våglängden av det synliga ljuset. Rött har den längsta våglängden.
När solljuset når atmosfären krockar det med luftpartiklar, framför allt kväveatomer, och sprids. Den lila färgen har kortast våglängd, och sprids bäst. Därför är himlen lila.

Fast vi märker det inte, våra ögon uppfattar det blå ljuset bättre, så för oss verkar himlen blå.
Ju högre solen står desto blåare verkar himlen. Om man kunde se två himlar samtidigt, en nära oss, och en nära ekvatorn, skulle man se skillnad. Vid ekvatorn är himlen blåare, eftersom atmosfären där är tunnare, och spridningen av det kortvågiga ljuset gynnas.

När solen går ner måste ljuset ta sig igenom ett tjockare lager atmosfär och många syreatomer. Det kortvågiga blå och lila ljuset sprids bort av de många luftpartiklarna, medan det långvågiga röda ljuset klarar det bättre, så himlen blir både rosa, röd och orange.
Färgerna blir ännu starkare om det också finns föroreningar i luften, något vi göteborgare ju också har gott om.

Ann-Marie Ljungberg
[LINK]kulturen@gt.se/LINK]

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!