Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det handlade inte bara om Janne Josefsson"

Att GT:s kulturredaktör Göran Zachrison avsattes 1977 berodde på långvariga samarbetsproblem. Janne Josefssons text var droppen som fick bägaren att rinna över, skriver PÄR-ARNE JIGENIUS.
Det är en nyttig erfarenhet för en chefredaktör att ha varit utsatt för drevjournalistik, att jagas i medierna och att utmålas som riksbuse. Våren 1977 beskrevs jag som Lars Hjörnes lakej, en chefredaktör som förtryckte det fria ordet och hindrade sanningssägare som Janne Josefsson att agitera.
I tisdagens GT gav han sin bild av kultursidesbråket på GT som ledde till att Göran Zachrison efter mycket ståhej avsattes som kulturredaktör. I Janne Josefssons version är förloppet snabbt och enkelt. Han skrev en artikel med hård kritik av Lars Hjörne och GP:s kulturredaktion; GP:s kultursida refuserade artikeln för att den innehöll kränkande och kanske åtalbara formuleringar. Den oförvägne Göran Zachrison bestämde snabbt att artikeln skulle publiceras i GT.

På kvällen blev jag som chefredaktör och ansvarig utgivare uppmärksammad på texten. I valet mellan att ställa artikeln eller att plocka bort de tre grövsta formuleringarna valde jag det senare.
Enligt Janne Josefsson ledde detta till att Zachrison omedelbart fick sparken som kulturchef, ”GT:s enväldige ägare hade ju gubevars angripits”.
I själva verket handlade det om långvariga samarbetsproblem mellan utgivaren och kulturredaktören. Zachrison hade upprepade gånger försökt smyga in pressetiskt och tryckfrihetsrättsligt kontroversiellt material utan att informera redaktionsledningen och utan att ge ansvarige utgivaren tillfälle att ta ställning.
Janne Josefssons text var droppen som fick bägaren att rinna över.
Ingen ansvarig utgivare kan acceptera att en avdelningschef utan att informera redaktions-ledningen fattar publiceringsbeslut som kan bli till skada för tidningen. Zachrisons provokationsteknik var raffinerat enkel: om grovheterna handlade om Lars Hjörne personligen och om tidningssituationen i Göteborg kunde jag ju inte ingripa utan att stämplas som lakej, och om jag ändå gjorde det gick Zachrison till andra medier och beklagade sig.

I en av de meningar som jag tog bort betecknades Lars Hjörne som en ”fjant och pelle-jöns”, i en annan beskrevs Göteborgs-Posten som en ”brottslig institution”. Jag skulle inte acceptera att Olof Palme beskrevs på det sättet, heller inte att HSB utan en saklig motivering betecknades som en brottslig institution. Till Zachrisons överraskning följde jag samma logik även i detta känsliga fall.
I ett manuskript av Janne Josefsson från 1977 har uppgiften om Göteborgs-Posten som en ”brottslig institution” försetts med en fotnot, som förklarade att han utgick från ”den marxistiska uppfattningen att det kapitalistiska samhällets lagar är klasslagar”. Första meningen i samma artikelmanus lyder: ”Det är minsann mäktiga intressen den utmanar som törs ta upp Hjörne-pressen i kritiska ordalag.” Det är samma andemening som i rubriken på Josefssons artikel i GT häromdagen…
Få journalister har som Janne Josefsson under ett helt yrkesliv kunnat hävda sin stämma i det offentliga rummet; likväl orkar han efter en mansålder att framställa sig som den kränkta oskulden som bekämpar mediemoguler som beskär hans yttrandefrihet.
Man kan fråga sig: hur orkar karlen framhärda med denna konspirationsteori; samtidigt måste man beundra hans kondition och marxistiska barnasinne.

Nå, hur förhöll det sig med Lars Hjörnes inblandning i avsättningen av kulturchefen Zachrison? Var jag en lakej som handlade på order från högsta ort rörande Zachrisons framtid? Sanningen är den att jag handlade efter eget huvud och helt på eget bevåg. Jag var ansvarig utgivare för GT och hade ett personligt ansvar; det var min sak att avgöra vad som skulle publiceras i GT.
Det är en ödets ironi att om jag rådfrågat Lars Hjörne och låtit mig styras av hans åsikt hade Göran Zachrison suttit kvar som kulturchef! Lars Hjörne var en försiktig general. Efter presskampanjen om att han ärvt sin ställning på tidningen och efter Kent Anderssons och Lennart Hjulströms nyårsrevy Kvasten och efter Anderz Harnings bok om GP-koncernen – Tidningslorden – var Lars Hjörne ganska skotträdd.
På frågan om man borde ta en hård strid och att avsätta den omdömeslöse kultur-redaktören hade Lars Hjörne följt försiktighetsprincipen och bestämt avrått.
När mitt beslut att avsätta kulturchefen blev offentligt reagerade Lars Hjörne med förvåning. Enligt en intervju i Arbetet Väst i Göteborg var hans kommentar: Vad fan har Jiggen hittat på nu? Min beslutssituation var paradoxal: enligt vänsterdebattörerna handlade jag på Lars Hjörnes order – i själva verket såg Lars Hjörne med oro på debatten kring en avsättning.
Drygt tio år senare utlystes den lediga kulturredaktörstjänsten på GT efter Ulla Swedberg. Det var många sökande och Ingrid Elam fick jobbet. Som en kuriositet kan nämnas att på SAS Park Avenue Hotels brevpapper inkom en ansökan från Göran Zachrison.
När stormen börjat bedarra efter revyn Kvasten, avsättningen av kulturredaktören och boken Tidningslorden ringde författaren Anderz Harning upp mig och frågade om han fick bjuda på lunch. Tanken var väl att jag skulle få ett raseriutbrott och be honom att dra åt helvete. Alltså tackade jag vänligt ja.
I Tidningslorden skildras hur chefredaktören Flagrenius och kolumnisten Torberg äter lunch. Vi följde bokens meny – men hade ett mer öppenhjärtigt samtal än vad manuskriptet föreskrev…