VERNISSAGE
Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn | Tweaks - nya blickar på museets samling | Gunnel Wåhlstrand, Joe Grillo
Förra året blev museets tillbyggnad klar och nu visas husets hela potential med att öppna inte mindre än tre utställningar samtidigt. Sammanlagt är det alltså sju konstnärer som ställer ut: den amerikanska konstnären Joe Grillos poppsykedelia, Gunnel Wåhlstrands tuschteckningar som bildar gigantiska uppförstoringar av familjealbumets fotografier och fem konstnärer som bidrar med Nya blickar på samlingarna: Elisabeth Billander, Henrik Bromander, Jesper Norda, Ida-Lovisa Rudolfsson och Hendrik Zeitler.
Akvarellmuseet är inte någon gammal institution och således är inte heller museets samling vare sig gammal eller avslutad. Men det skadar aldrig att gå i dialog med det som har valts ut för framtiden. Nya blickar på museets samling blir också en möjlighet att visa annat än akvarell - till exempel skulptur som annars inte är särskilt vanligt på Akvarellmuseet. Golven i rummen är ofta vidsträckta hav av tomhet. Här flyter nu en hel del säregna skulpturer, särskilt fina är Elisabeth Billanders färgrika assemblage på rullande trallar "Souvernirs" I och II. Billander gör något alldeles eget med keramik, får den att helt lämna sin roll som "bruksmaterial" och visa upp helt andra aspekter: lerans eget liv.
Tweaks - nya blickar på museets samling gör sig inte svårtillgänglig, tvärtom: Publiken bjuds till exempel in i en camera obscura, ett helt mörklagt rum. Det är Hendrik Zeitler som låter en bild från museets exteriör projiceras mot väggen. Genom ljusinsläppet från ett litet hål i väggen, en ständigt öppen slutare. Medan jag tar mig in i rummet och låter ögonen vänja sig, hör jag en röst ur mörkret, det är en av de andra besökarna som vill guida mig: "Där på väggen ser du verkligheten". Hendrik Zeitler har också gjort en gigantisk storbildskamera av sin bil och resultatet av att fotografera med denna ovanliga utrustning hänger på väggarna.
Jesper Norda är oerhört pregnant i sin översättning från färgskiftningarna i Georg Gudnis akvarell till ett stigande och fallande brusljud i hörlurar. Ytterligare en av de tweakande konstnärerna är Henrik Bromander. Bromander har gjort en serie av den nästan osannolika och djupt sorgliga berättelsen om Nikolai, en föräldralös svenskättling som växer upp i 30- och 40-talens Sovjet - blir kriminell, hamnar i fängelse och får amnesti i samband med Sovjetunionens fall. Han kommer till Sverige efter att fått kontakt med sina svenska kusiner. I centrum av berättelsen står alla de tatueringar Nikolai hade på sin kropp, alla med sin egen intrikata och specificerade betydelse, ett eget språk utvecklat i de sovjetiska arbetslägren och fängelserna, kryddad med djurmystik och religiösa tecken.
I museets sista sal tar Gunnel Wåhlstrand vid. Hennes tuschteckningar är mycket noggranna kopior, fast uppförstorade, av fotografier från 40-talet. Wåhlstrands fotorealism är fascinerande, som all fotorealism. Det finns något tomt i dem som inte kan döljas bakom den oerhörda detaljrikedomen och den häpnadsväckande tekniken. Mest gripande blir det i "Den sista ön" där en segelbåt betraktas av två människor med vindrufsigt hår, båda på en typisk bohuslänsk klippa. Fotografiets och de här två människornas totala omedvetenhet om framtiden, om detta fotografis öde och väg. Fotots "här och nu" är så oerhört mycket förlorat i denna bild. Gripande och vackert.
