Det finns ingen "svensk" kultur

Bengt Göransson var kulturminister mellan 1982 och 1991 i Olof Palmes och Ingvar Carlssons S-regeringar.
Foto: Stefan Hyttfors

Det finns ingen ursprunglig svensk kultur. Vi formas ständigt av de vanor, erfarenheter och den kultur som vi möter hos andra, skriver förre kulturministern Bengt Göransson i GT-kulturens serie om hela världens göteborgare.

En dikt jag ständigt återkommer till heter "Världens navel". Den är skriven av den färöiske skalden Gunnar Høydal. Torshavn på Färöarna är det som är naveln, varifrån alla trådar utgår.

När man först läser dikten undrar man om Høydal gripits av nationellt storhetsvansinne. Färöarna som världens centrum! Men vid närmare eftertanke inser man att han har rätt. Färöarna är mittpunkten – för honom, när han ser ut över världen.

Men de är inte mittpunkten för alla. För den som befinner sig i Sydney, Australien är den staden världens centrum. På samma sätt som det för den som sitter i Göteborg och läser GT är Göteborg som är världens navel.

Det är en illusion att vi kan frigöra oss från vår faktiska utsiktspunkt genom att kalla oss internationalister. Glöm inte att internationell betyder mellan nationer, inte över nationer.

Provinsialism är ett globalt problem. Den göteborgare som är lika gammal som jag, drygt åttio, har påverkats av sin stads förändring på samma sätt som jag är en annan stockholmare än den jag var när jag slutade skolan.

Min stad är inte densamma som förr. Den har präglats av de många som flyttat in eller som fötts i familjer med annan bakgrund än min. Och min, det måste erkännas, var också den invandrarnas, visserligen från Skåne och Blekinge, men stockholmare var ingen av mina föräldrar.

Jag kände mig aldrig som ekenskis under min uppväxt och överraskades därför när Vänsterpartiets ledare Lars Werner vid ett sammanträde i Nordiska Rådet kom fram till mig och uttryckte sin glädje över att äntligen ha fått höra riktig stockholmska talas i denna församling.

Min mamma talade alltid illa om den stockholmska och uppländska maten, det söta vörtbrödet som jag älskade förekom aldrig hemma, surt och tråkigt var det, tyckte jag. Men när jag i unga år var reseledare på en Parisresa fick jag en elementär lektion av en kollega som hade varit med ett tag.

En resenär fnyste vid frukosten att det franska kaffet var så dåligt. Nej, sa min kollega, det är inte dåligt, det är franskt.

Att vi inte kommer undan vår bakgrund gav en annan resenär på samma resa prov på. Vilka berömda byggnader vi än tittade på konstaterade han att de antingen var lika fina som Hotell Billingen i Skövde eller något fulare. Sin grundläggande referenspunkt kunde han inte befria sig från.

Att därför - som några av enfaldens apostlar hävdar - tro att det finns en ursprunglig svensk kultur som hotas av den nya mångfalden är farligt, och farligast för den som söker isolera och odla vad som bara är en inbillad svenskhet.

Mångfalden i dagens samhällen är verklig. I lika hög grad som den utifrån kommande påverkar den som levt hela sitt liv på samma plats påverkas den inflyttade av dem han möter. Vi formas alla av de vanor, erfarenheter och den kultur som andra har.

Trygghet som människa kan bara den vinna som är öppen för nya intryck. Glöm inte det som Uppsala universitets rektor Stig Strömholm en gång skrev - att kultur alltid är ett uttryck för gemenskap. Det finns ingen enmanskultur.